Suzanne Brøgger har skrivit ännu en vass bok om kärnfamiljen. Det är 50-tal och tolvåriga Tiger sitter helst själv nere i källaren. Syster Nasse härmas bara. Mamma Kängu gråter och skär sig med rakblad. Och pappa Jakob (som inte hade likhet med någon från Nalle Puh och fick behålla sitt riktiga namn), han gör väl sitt bästa för att ta hand om Kängu. Och just det, Ru är det lilla syskonet som ingen i familjen orkar ta hand om.
Till ytan handlar boken om att Kängus föräldrar ska komma på te. Men hur ska det gå, familjen har ju varken te, socker eller koppar till alla…
Suzanne Brøgger beskriver den dysfunktionella familjen på ett mycket inkännande sätt från den unga Tigers perspektiv. Ett ämne hon skrivit om förr, men nu på ett mera lekfullt sätt: några formuleringar är så skarpa och roliga att jag håller understrykningspennan redo. Hon slänger också in referenser till feministiska författare och sätter 50-talet i relation till samtiden. Här tas också upp hur man såg på psykiskt sjuka kvinnor på 50-talet, om det nu var sjuka de var.
Det är en bok som kräver en del av läsaren, på gott och ont. Vissa inslag blir jag inte klok på, som Tigers visioner som handlar om Jesus och Jungfru Maria, kopplingen mellan den här familjen och dessa diffusa partier är alltför långsökt.
Det är oklart varför karaktärerna byter till namn från Nalle Puh ett par sidor in i boken, men på något sätt gillar jag det. Kanske är det lättare att hantera att det är ”Kängu” som gråter i sängen och ber sina döttrar att köpa rakblad?
