Antingen gillar man Jan Stenmarks absurda betraktelser eller inte, brukar folk säga. Själv tror jag mer det handlar om att man antingen ger hans collageaktiga bilder och texter tid eller inte. Ger man det tid blir det kul, eller sorgligt. En hel del är faktiskt ganska sorgesamt.
Texterna är mest svenska, på slutet kommer några på engelska. Detta är en bok att visa, att återvända till och läsa om igen. Egentligen är det en slags bildsatt poesi Jan Stenmark ägnar sig åt.
