En gång fick Zlatan låna Tony Flygares landslagskavaj. Han är fotbollsspelaren som försvann. Vid 16-17 års ålder var han mer framgångsrik än Zlatan Ibrahimovic och öste in mål i Malmö FF:s pojklag och i pojklandslaget. Och han var kompis med Zlatan. Båda nådde de MFF:s a-lag ungefär samtidigt. Zlatan skyndade fortfarande långsamt medan Tony Flygare var killen som klev fram och vågade slå den avgörande straffen för MFF i Allsvenskan 1999. ”Vad gör du?” frågade Zlatan. Naturligtvis missade Flygare straffen, MFF åkte ur Allsvenskan, och sen gick det som det gick för Flygare, utför.

Nu vill han på nytt försöka konkurrera med Zlatan, på bokfronten. Men Zlatan vinner igen. Där hans berättelse kändes genomtänkt och osminkad är Flygares bok slarvigare och mer tillrättalagd. Och det är svårt att frigöra sig från känslan av bitterhet, den ligger som ett fuktigt täcke över hela läsningen.

Först i bokens sista del, berättelsen om hans sorgliga liv efter fotbollskarriären bränner det till på allvar. Här blir det angeläget och starkt. Hade jag varit redaktör för boken hade jag önskat att Flygare utvecklat detta om sitt spelberoende, sitt missbruk och inte minst vägen tillbaka. Man får bara kort veta att han nu rest sig, fått jobb på en skola och känner framtidstro.

Boken uppehåller sig extremt länge vid de framgångsrika åren med tanke på att det är misslyckandet som är själva bokens drivkraft.

Stör mig också en del på vissa slarviga, slängiga uttalanden som till exempel när han jämför nutid med sin egen ungdom och säger ”Internet, Facebook och allt sådant skräp som gör att ungdomarna i dag stannar hemma och latar sig i stället för att sticka ut och idrotta fanns ju inte när jag växte upp”.

Minns bara Zlatans ingående beskrivningar av sitt tevespelande, för honom funkade tydligen både och i vart fall.