Allting talar egentligen emot den här boken.
Handlingen verkar till det yttre inte alls särskilt spännande. Författaren är död sedan tio år tillbaka. Boken har inte vunnit något pris och till råga på allt är det nästan 50 år sedan den kom ut för första gången.
Men inget av det där spelar någon roll, Stoner är helt enkelt en av de bästa böcker jag läst. Så har den också fått en pånyttfödelse världen över och säljer helt plötsligt i miljonupplagor.
Handlingen i korta drag: William Stoner växer upp i en lantbrukarfamilj i den amerikanska mellanvästern. Han börjar läsa till agronom på universitetet, men blir allt mer uppslukad av engelsk litteratur och en dag uppmanar en lärare honom att ändra yrkesbana, att ägna sig åt litteraturen. Han finner kärleken i den sköra kvinnan Edith, eller är det kärlek?
Det är inte ramberättelsen som gör Stoner till en så läsvärd bok. Nej, det är sättet på vilket John Williams har lyckats skapa en alldeles fullständigt trovärdig människa av kött och blod. Vi ser Stoner framför oss, vi lever med honom, han blir en del av oss själva. Vi blir upprörda när han fattar fel beslut, vi gläds när det går honom väl.
William Stoner är ett gripande människoöde. Hans kärlek till böckerna är det som räddar honom kan man kanske säga, för äktenskapet blir kärlekslöst, vänskapen med andra är så gott som obefintlig och där ljuset kunde ha funnits: i relationen till dottern, finns snart bara mörker. Trots allt detta har författaren beskrivit Stoner som en lycklig man. Lycklig? Ja, kanske för att han förblir trogen sig själv, står upp för det han tror på. Det är en ärlig man. Lojal till slut bara mot kärleken och Stoner själv.
Williams själv kallade sina böcker för ”en flykt in i verkligheten” och bättre kan det kanske inte sägas. Att läsa Stoner är dessutom en njutbar upplevelse rent språkligt och en lysande översättning.
