Vad lärde ni er?

– Framför allt att svensk hemvård är jättebra. I Spanien var det tunt med lagar som reglerade vården, så det var godtyckligt hur de hade det i olika kommuner. I Spanien har också brukaren alltid ett tak på 80 timmar i månaden. När timmarna tar slut får de anhöriga ta hand om dem, eller så förflyttas de till ett servicehus där man å andra sidan är garanterad en plats.

– De anställda jobbar heller inte kväll och helg. I stället arbetar svartjobbare då.

Vad mer var annorlunda med hemtjänsten i Spanien?

– De bedriver inte palliativ vård i hemmet. Vården ligger också på privat entreprenad där cheferna byts ut var fjärde år, men inte de anställda vilket gör att det blir hög kontinuitet på personalen. Det är ett sunt tänk. 

Hur var stämningen i Spanien, med tanke på den ekonomiska krisen?

– Vi märkte inte av den ekonomiska krisen via värdskapet. Men lönerna är fruktansvärt låga – en undersköterska tjänar omkring 9000 svenska kronor i månaden och en läkare cirka 22 000 svenska kronor.

Vilka lärdomar tog ni med er hem?

– Att ha tid. Där har de alltid minst en timme hos brukaren. En av värdarna sa: ”old people are slow, so you need to slow down”. Det tycker jag var bra sagt.

Utbytet till Spanien

Tanja Wallin och fyra andra anställda togs emot i olika kommuner som ligger inom pendlingsavstånd från Barcelona.
Resan finansierades av EU-programmet Lifelong Learning Programme, som syftar till ökat samarbete och rörlighet mellan de europeiska länderna.