Jung är fem år när han adopteras och kommer till en fyrabarnsfamilj i en belgisk by. Hela uppväxten kämpar han med känslan av stå utanför och rädslan för att åter bli övergiven.
Filmen är en intressant blandning av tekniker. Det mesta är animerat, men Jung blandar också in dokumentärfilmer och gamla flimriga familjefilmer.
Efter Koreakriget var Sydkorea fattigt och trasigt, och det fanns fler övergivna barn än landet kunde ta hand om. En våg av adoptioner till USA och Europa startade. Detta skildras närmast dokumentärt, med hjälp av gamla filmklipp.
Men Jungs skildring av sin egen uppväxt är högst personlig. Det går inte alltid att veta vad som faktiskt hände och vad som är minnesbilder som förvrängts genom känslan av att inte höra till.
Jung ger en mörk bild av adoptionerna från Sydkorea. Barnen ses som trendiga accessoarer, skolkamraterna retas, adoptivföräldrarna misslyckas gång på gång med att ge villkorslös kärlek. Barnmisshandel och självmord förekommer – men allt är inte hemskt, och filmen slutar i försoning.
”Jag och mina två mammor” är en annorlunda och gripande film, och jag hoppas att den hittar sin publik! Den lanseras som ungdomsfilm med elvaårsgräns, men svärtan och de dokumentära inslagen är nog svåra att ta till sig i de åldrarna. Äldre tonåringar och vuxna är en rimligare målgrupp.
