Anna Herdy: Calmfors svingar missar målet

Jobbar du inom privat hemtjänst är den ett par hundralappar lägre, 17 495 kronor. Dessutom är det sällsynt att de med de lägsta lönerna har ett fast jobb. De jobbar ofrivilligt deltid och på timmar, vilket gör lönen ännu lägre.

Om man skulle sänka lönerna med säg, 25 procent, som är det som bland annat Centerpartiet föreslagit, så innebär det att människor skulle klara sig på en månadsinkomst på 13 200 kronor. 13 200 kronor till hyra, mat och andra omkostnader. Det går, som de flesta säkert förstår, inte ihop.

Men med en dåres envishet svingar idag ekonomiprofessor Lars Calmfors återigen sin slägga med syfte att läxa upp facket i frågan om sänkta lägstalöner. I mars, då Calmfors skrev en kolumn på samma tema, utlöstes en debatt om den lönespridningslinje som han anfört i drygt två decennier. I dagens DN-kolumn redogör Calmfors för kritiken samt innehållet i sin inbox.

Calmfors skriver: ”Många debattörer har ett behov av att se saker i svart eller vitt. Det är mycket enklare att tänka sig en värld där det ”goda” (vänsterlösningar) står emot det ”onda” (ekonomers recept) än att ta ställning till hur svåra målkonflikter ska hanteras.” För det är ju det handlar om, gott eller ont?

Nej, Lars Calmfors. Nej.

Att fackföreningsrörelsen ihärdigt kämpar mot lägstalöner är inte enbart av godhet utan för att det finns ekonomer som faktiskt inte (!) delar Calmfors syn på vad som är mest ekonomiskt lönsamt. På en arbetsmarknad som vår, där visstids- och timanställningar är legio, där A-kassan har urholkats och inte längre ger arbetskraften den försäkring de betalar för så måste staten, och i förlängningen skattebetalarna, betala mångmiljardbelopp för att människor ska kunna leva ett anständigt och drägligt liv. Det är mot det en sänkning av lägstalönerna står.

Vårdkrisen som alla pratar om, underbemanningen inom välfärden och ökningen av sjukskrivningstalen ­ ­– verkligheten pekar på att det kommer behövas fler kommunalare i framtiden, inte färre. Att försöka få fler att söka sig till ett yrke där man, om man har tur, tjänar 13200 kr i månaden kommer vara mycket svårt. Lösningen är inte att göra det mindre attraktivt att söka sig till ett arbete inom vården. Det går helt enkelt inte ihop.  

Ett anständigt samhälle har inte lust att låta dem med de redan lägsta lönerna på svensk arbetsmarknad, vara ”priset man får betala” för att få in fler på arbetsmarknaden. Lösningarna på arbetslösheten är politiska och handlar om vilja. Ett tydligt bevis på detta är våra nordiska grannländer. Där är lägstalönerna motsvarande våra, men arbetslösheten är betydligt lägre.

Om vi som Calmfors skriver ska bekämpa arbetslösheten med ”alla till buds stående medel” så kanske vi ska prova några andra lösningar först. Här kommer några: ett mer rättvist skatteuttag, bättre arbetsvillkor och en arbetsmiljö som gör att människor orkar jobba livet ut.