Kristian Lundberg skriver om samhällets klyftor med sitt eget blod. Den fattiga uppväxten med en psyksjuk mamma och tiden som bemanningsanställd är grunden. Texterna vävs av trådar ur de erfarenheterna och blandas med statistik, fakta och upplevelser ur dagens Sverige. Han använder sig själv för att ge ord åt fattiga barn, asylsökande som utvisas och rättslösa bemanningsanställda. Då och då frågar han sig själv varför han gör det.
Det här är inte mitt land skiljer sig från hans tidigare böcker. Det här är ingen sammanhållen berättelse utan lösryckta texter som cirklar kring avgrunderna som klyftorna skapar. Det här är inte mitt land liknar på många sätt Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige som kom för något år sedan. Båda väver samman sina egna liv och tankar om samtiden med kall statistik. Men det finns en väsentlig skillnad.
Susanna Alakoski talar om vart vartenda citat kommer från oavsett om det är från hennes pappas journaler, en annan författare eller en statistisk undersökning. Hos Lundberg saknas källorna ibland. När ett helt kapitel består av citat som han flätat samman med sina egna texter får vi inte veta var citaten kommer i från. Det är synd. Källorna säger något. Att läsa med vetskapen om att det är Olof Palmes ord tillför något. Valet att inte tala om vilka källorna är det är att utesluta alla de som inte vet från kunskap. Lundberg som själv kämpar mot uteslutningen i samhället borde veta bättre. Men just det är en av få brister.
Lundberg skriver om dagens samhälle så att det känns och får samhällsfrågorna att bli viktiga. Han lyckas lika bra när han går in i historien och funderar över vilka mål folkhemmets första kämpar hade på 1800-talet. Vad blev det av målet om att ta hand om alla och alla människors lika värde? Hur kommer det sig att dagens arbetsmarknad i dag närmar sig den som styrdes av brukspatroner? Varför styrs dagens samhälle mer av omtanken om de egna istället för den om alla? Det tål att tänka på.
