På lasarettet möts vi alla. Oavsett kön, ålder och klass är lasarettet en plats för mängder av yrkesgrupper och alla sorters patienter. Det är med andra ord en ypperlig scen för ett romanbygge och Karin Wahlberg har planerat en hel serie kring sitt lasarett i Ekstad. I första delen ”Än finns det hopp” hamnar läsaren mitt i den svenska polioepidemin år 1953.
Romanen innehåller ett brett persongalleri – personförteckningen i början av boken kan avskräcka till en början – men bara en bit in har man dem alla klart för sig och kan dras in i den lågintensiva dramatiken.
Arbetarhustrun och tvåbarnsmamman Sonja som i inledningen sitter på en sjukhusbrits i den fuktiga augustivärmen och ska få en knöl i bröstet undersökt. Doktor Brandh undersöker henne. Hans unga fru Nancy har flyttat med till småstaden men drömmer om någonting mer samtidigt som hon, med enbart folkskola i bagaget, känner sig underlägsen och tafatt tillsammans med de andra kvinnorna i läkarfruföreningen. Här finns badbiträdet Birgit – och hennes gymnasistdotter Ulla och bästis Gittan – och överläkare Ulvén. Eleverna på sjuksköterskeskolan och de olika personalgrupperna och patienterna på epidemikliniken och öronkliniken.
Som läsare dras vi mellan personerna, de olika avdelningarna, våningarna och lägenheterna. Skildringen av rangordningen vid överläkarbordet i lunchmatsalen kontrasterar mot den krassa verkligheten för biträdet Wilma vars make låter hushållets slantar rinna nerför strupen istället för att användas till matinköp.
Visst gapar hon efter mycket, Karin Wahlberg. Men hon lyckas bra med att skildra liv och villkor för kvinnorna i 1950-talets Sverige. Hon är tydlig och uppenbart intresserad av att visa på både köns- och klasskillnader och vad de förde med sig. Det är lätt att ta till sig och följa de olika karaktärerna och deras vedermödor även om jag ibland tycker att stilen blir lite väl lik den i 1950-talets flickböcker (men det kanske är medvetet med tanke på när romanen utspelar sig?).
