Det är rädsla i kvinnorösterna som jag lyssnar på i dokumentären ”Rent, vitt, slätt och några livstycken”. Kvinnornas röster ljuder över fabriksgolvet. Berättar om gemenskap, stolthet, förhoppningen om att hålla till pensionen. ”Man har ju bara en kropp, försöka hålla den stark”

Deras rädsla är också min. Den sitter bakom höger skulderblad tillsammans med den isande, metalliska smärtan efter en stressig dag på jobbet. Den kommer efter dagar då vi varit för få (alla dagar), haft för mycket att göra (alltid), inte kunnat lägga tyngden på knäna (oftast). Jag har sett rädslan i mina arbetskamraters ögon växa med politiska beslut i riksdagen, med regeringens nedläggning av Arbetslivsinstitutet, känt den i nedskärningarna i spåren av skattesänkningarna.

”Blir man sjuk, vad händer då nu när det är så tufft, man har räkningar som ska betalas i vilket fall.” Det är rädsla planterad av raserade trygghetssystem vi hör i deras röst, det är den oron som väcker oss om natten, den som tvingar oss till jobbet med en karta alvedon i fickan. Rädslan för stigmatiseringen i att hamna utanför gemenskapen, att inte få sina arbetsskador godkända av försäkringskassan, att sitta hemma och inte behövas trots att så mycket jobb är ogjort. Tacken efter 25 års arbete på fabriken? Ett guldarmband att sätta på de utslitna handlederna.

”Mycket är kanske mitt eget fel, hur jag stått och gått och böjt mig”.

Så lägger vi ändå ansvaret på oss själva. Som inte lyfte ergonomiskt nog, inte tränade ofta nog, inte lyssnade på våra kroppar. Men hur skulle vi kunnat göra det? När skulle vi haft tiden, orken, möjligheten? Det var inte vi som beslutade om den schemalagda underbemanningen, det var inte våra effektivitetskrav som trollade bort våra arbetskamrater, inte våra skattesänkningar som ökade tyngden av kropparna. Det enda fel vi gjort hittills är att vi tillsammans kan åtgärda: vi kan lyssna på våra kroppar och säga det högt ”Vi är inga maskiner, vi har bara våra kroppar”. Kräva tiden, bemanningen, möjligheten att slippa gå till jobbet och vara rädda för att gå sönder.

Fotnot: Dokumentären Rent, vitt, slätt och några livstycken går att se på SVT Play.

Ja

Stödet för SD:s fackföreningsfientliga politik sjunker.

Nej

Vd:arna för de stora svenska bolagen tjänar i snitt 46 gånger så mycket som en industriarbetare.