Hon filmade sina föräldrars skilsmässa

Karin Ekberg debuterar med en film om sina föräldrars skilsmässa. Vi kommer direkt in i konflikten och den bokstavliga nedmonteringen av både äktenskap och hem.
Kameran kryper nära och visar det skröpliga och lilla i oss människor.

– Filmen ställer frågor om varför man stannar kvar och vad konventionen gör med oss. Livet kommer alltid att vara kortare än vad vi har trott och frågan är vad vi gör med varandra under den tiden, säger regissören och dottern Karin Ekberg.

Pappan berättar i filmen att hans fru sa att hon inte tyckte om honom längre när de varit gifta i tio år. Vad får ett par att ändå fortsätta i 28 år till efter det?

– Man behöver varandra och orkar inte sätta igång processen och så går tiden… Och så förvandlas man till någon som man aldrig tänkt att man ska vara.

Strax före skilsmässan kom Karin Ekberg hem till Sverige efter att ha bott utomlands i sju år. Hon säger att flytten lika mycket handlade om att flytta bort från föräldrarna som till något annat.

Karin börjar på en filmutbildning och i samma veva drar föräldrarna igång skilsmässan.

– Det gick väldigt fort, min mamma är effektiv. Det kom en container utanför huset och mamma började slänga saker. Jag kände ett behov att vara med eftersom allt gick så fort. 38 års äktenskap skulle städas upp på tre månader.

Hon tyckte att föräldrarna var handfallna och naiva inför situationen. Hon jämför med sin egen generation som ofta har flyttat flera gånger och har flera separationer bakom sig i ganska ung ålder. Hon tror att det är motgångarna som ofta formar en människa, och utmanades av att dokumentera ett sådant skede.

– Jag satte på kameran och sedan rullade den. Jag har inte styrt upp och arrangerat något och från början visste ingen av oss att det skulle bli en regelrätt film. Men det var mitt föräldrahem och jag sa att jag ville filma dem och höra dem berätta, säger Karin Ekberg.

Flera gånger ställer en av föräldrarna en fråga till den andra som fastnar i luften. Den fortsätter tyst med vad den gör eller vänder sig om och går. Bara ignorerar den andra. Det är laddat. Här finns så mycket som inte uttalas men som ändå sägs mellan det snart skilda paret.

I ett års tid filmar Karin sina föräldrar. Från uppbrottet och utrensningen med sarkasmer, tystnader och bitterhet. Vi får se föräldrarna i sina nya lägenheter. Mamman som drömskt valsar runt över ett tomt vardagsrumsgolv. Pappan vars ögon svämmar över när vännerna har hjälpt till att få in flyttlasset i den nya ensamma lägenheten.

– Människor som visar sina svaga sidor uppfattar man ofta som starka. Pappa tyckte tidigt att det var kul att det blev en film. Han är karismatisk och tycker om att ta plats. Mamma tyckte först att det var skitläskigt och inte alls nödvändigt att den skulle visas. Men även om det är en dokumentär är det ju ett konstnärligt verk. Det är mycket jag inte berättar och mycket de inte berättar.

Jag frågar om hon har något budskap med filmen och hon återkommer till det där med hur vi låter oss påverkas av konventionen.

– Det är en film om kärlek och en film om livet. Min nyckel till lycka ligger inte i tvåsamhet även om det är den vägen båda mina föräldrar tar.

Ja, för den som inte vill veta hur dokumentären slutar bör sluta läsa här. För efter det tunga uppbrottet slutar det i dur för det skilda paret. Båda möter varsin ny kärlek och deras ansikten och röster visar upp nya mjuka sidor.

– I varje människa finns en lycklig person. Vi har det i oss. Det gäller bara att släppa fram den, att tillåta sig att släppa fram den, säger Karin Ekberg.