Vad är sant och inte? Vad är det som jag har skrivit egentligen? Och kommer pappas bror att stämma mig? Ångesten är total. ”… men vad var det som jag egentligen sålde? Min själ? Och den hade jag ändå förlorat.” skriver Knausgård full av mod.
I Min kamp 6 går vidden av skrivarprojektet upp för honom själv. Alltså hur nära och kära tar emot att deras liv blottas. Det som jag funderade över när jag läste de första böckerna. Även nu är Knausgårds styrka alla detaljerna, det är de som ger igenkänningen som gör att jag vill läsa vidare och som gör allt så trovärdigt. Men hur trovärdigt är det egentligen? Det här är ju skönlitteratur och fiktivt? Kanske luras jag att tro att allt är sant, fast det inte alls är det.
Men när jag känner igen mig i hans iakttagelser är det ju inte alls säkert att det är hans verkliga.
I sexan kämpar Knausgård mer än någonsin med att förstå sig själv, litteraturen, språket, bibeln, filosofin, 1900-talets historia och Hitler. Och jag kämpar med att förstå honom. Var inte det här ett väl stort grepp att ta?
När jag börjar läsa har jag nyss varit i Kärrtorp och demonstrerat mot rasism tillsammans med 20 000 andra. En manifestation som äger rum för att demonstranter helgen innan attackerats av nynazister.
Knausgård försöker förstå både sig själv, Adolf Hitler och nazismen utifrån att vara ett jag och längtan att tillhöra ett vi – något som han tycker att han aldrig gjort förutom vid massakern på Utöya.
Vad är sant och inte, frågar jag mig? Precis som Knausgård själv ställer frågan till sig själv om vad han skrivit.
Är det kanske meningen att jag som läsare ska bli osäker?
Men när Knausgård oromantiskt skildrar livet som småbarnsförälder känner jag mig trygg igen. Återigen är det detaljerna som gör det. Hur han skurar badkaret varje gång som barnen ska bada. Med olika rengöringsmedel, är det avsiktligt? Om blöjbyten och dagishämtningar. Det är detaljerna som skapar igenkänningen.
Och när han reflekterar över vad han egentligen skrivit om sina barn och sin bipolära författarhustrus sjukdom då återvänder hoppet. Och jag faller pladask för hans kärleksförklaring till sin egen familj! Det är slutet gott, allting gott …
