Par i rutor

Arbetsveckan närmar sig slutet för Berglins, trots att det bara är onsdag. I går kväll var de klara med veckans fyrruting, den som finns att läsa i varje nummer av Kommunalarbetaren, liksom i Svenska Dagbladet, Arbetarbladet och många andra tidningar i landet. Varje vecka har paret tre eller fyra serier att lämna ifrån sig men fredagar och lördagar försöker de att ta helg.

– Jag försöker ibland säga att nu ska vi inte prata jobb för det smetar ut sig över hela livet. Men det är skitsvårt, säger Maria.

Kanske är det för att serien handlar om det vida ämnet ”livet” som den är så populär. Det handlar om att leva tillsammans, om ljudet på fisar, om vår fixering vid kroppar. Men ofta om aktuella politiker, kändisar och händelser av typen ”hästlasagne”. Veckans fyrruting handlar om det svenska försvaret. 

Inspiration till serien finns överallt. Ofta i kvällstidningar och skvallerpress. När paret åker bil tillsammans kan de inte låta bli att titta på folk och kommentera hur de går och står. I affären tjuvlyssnar de. Och ibland händer det att vänner och bekanta säger till dem att ”det här får ni inte göra något på”.

– Allt ni säger kan användas mot er, säger Jan.

Makarna Berglin sitter vid matsalsbordet med varsin kaffekopp. Mellan dem ligger dagens Arbetarbladet där de hittat en fyndig rubrik. Hela tiden samlar de på sig stoff till serien. Och seriens interiör är inte olik den här: ett par som sitter vid köksbordet och dricker kaffe. En av dem drar ett skämt om något som står i tidningen.

– Ja, situationen är lik vår vardag, säger Maria.

– Det dricks väldigt mycket kaffe, säger Jan och tittar på de halvtomma kopparna.

Annars är det ”allt och inget” i serierna som handlar om dem själva. De kan utgå från vem som helst.

– Vi brukar säga att vi inte kan ta ansvar för vad de här idioterna säger. De är ju ofta lite dumma och det är kanske inte som man själv skulle vara, säger Maria.

Det vita pappret som Jan lade framför sig när vi satte oss till bords blir allt mer svart. Först av krumelurer, men nu framträder den så välkända ”Berglins-gubben” med sin stora näsa. Förr var serien undertecknad Jan Berglin.

I själva verket har Maria alltid varit involverad, och sedan 10-12 år är det i stället Berglins.

– Maria är jätteduktig på att skriva och måla också, så det känns som att jag har kidnappat henne till det här, säger Jan.

Men serien har blivit bättre med hjälp av Maria, säger han. Skämten kommer till genom ett evigt tjattrande hemma i villan. Det skämtas om allt. Sedan träder censuren in så att det inte blir elakt. Jan gör figurerna och drar strecken. Maria lägger tusch, rensar Jans skisser och ritar upp de fyra rutorna.

– Du jobbar ganska fritt, säger hon till Jan.

– Du är mer målinriktad, svarar han.

De är födda i Gävle och har bott här större delen av sina liv. De studerade i Uppsala, Jan till lärare och Maria kulturvetenskap, och bodde en kort tid i Bollnäs. Dit flyttade de för att bli med barn eftersom det inte lyckades i Uppsala. Men i Bollnäs gick det bra och när Maria var höggravid valde de att flytta tillbaka till hemstaden Gävle.

Nu har de två barnen flyttat hemifrån och paret bor själva i en vacker, 240 kvadratmeter stor villa tillsammans med sin jack russell terrier Smockan och väldigt mycket böcker. Jan har jobbat som lärare, men är tjänstledig sedan tre år tillbaka och gör serier på heltid. Maria målar tavlor som hon ställer ut ungefär en gång om året. Tidigare har hon recenserat böcker och jobbat i hemtjänsten.

Målet är att häckla dumheten. Grundregeln är att ge sig på dem som har makt.

En trappa upp ligger arbetsrum och ateljé. I det här huset tillbringar de hela dagarna tillsammans. Och nätterna. Inte för att någon av dem verkar oäven – men hur står de ut med varandra?

– Vi har nästan alltid kommit överens, säger Maria.

– Vi surar inte så länge, tillägger Jan.

– Vi är ganska prestigelösa. Om man är osams så … skit samma. Det allra mesta är skitsaker har vi kommit fram till. Och man kan aldrig förändra en annan människa, fortsätter Maria.

De pratar ungefär lika mycket, lägger till, hjälper varandra att driva fram samtalet, som man gör när man känner någon väl. De har varit ihop ända sedan gymnasiet och gifte sig bara 21 år gamla. Folk trodde att de var pingstvänner för det var ingen annan som gifte sig så ung på den tiden, berättar Jan.

Varför gjorde ni det?

– Vi tyckte att det var trevligt och vi skulle ju i alla fall vara ihop, säger Maria.

De hade en enkel men rolig fest hemma i lägenheten. Maria hade köpt en klänning på torget i Gävle och föräldrarna bjöd på smörgåstårta.

– Kan du inte sluta fråga om äktenskapet, säger Jan och skrattar.

Han är rädd att det ska bli ett reportage om det perfekta äktenskapet. Nej då, säger jag. Men såhär i efterhand tänker jag: Varför inte, vad är det för fel med att skriva om två människor som lyckas med konststycket att leva tillsammans? Som inte försöker förändra varandra, som inte måste vinna över den andra i en diskussion.

Visst kan konflikter uppstå. Oftast rör de banala saker, som när Janne lämnar alla skor framför ytterdörren. Paret beskriver sig som ganska jämställda. De lagar mat varannan dag.

– Vissa saker ligger i mäns och kvinnors uppfostran. Janne skulle aldrig se att fönstren behöver putsas. Men äsch… jämställdhet handlar mer om att vara sedd, om känslan att det man gör är värt lika mycket.

En gång i tiden gick Maria ur Kommunistisk ungdom eftersom tjejerna både fick koka te och diska. På frågan om var serien befinner sig politiskt, svarar Jan att den är mer vänster än höger, men de försöker att inte uppfattas som någotdera.

– Vår närvaro i Svenska Dagbladet gör nog att vissa tror att den är åt höger. Målet är att häckla dumheten. Grundregeln är att ge sig på dem som har makt.

Jan säger att det krävs viss bildning för att uppskatta serien, eftersom den innehåller referenser till litteratur, politik och historia. Däremot behöver man inte tillhöra medelklassen för att gilla den, även om serien med rätta kan beskrivas som ”medelklassig”, tycker Jan.

Det är inte bara det politiska samhället som sätts under lupp av Berglins. Ofta handlar det om vardag och relationer eller kropp och hälsa. Parets nya bok heter Berglins stora bok om kropp & hälsa: Om matvanor, ovanor, hypokondri, åldrande, ångest och hela skiten. Den bygger på tidigare serier, men många av de klassiska fyrrutingarna har gjorts om till enrutingar.

– Vi märkte att vi har gjort mycket på temat och det ligger i tiden, säger Maria. Det är mer fokus på kroppen än själen i dag.

Själv har hon drabbats av tumörer i lungorna och i dag är bara halva hennes båda lungor kvar. Det gör att hon får leva med en oro över sin egen hälsa. En oro som hon delar med väldigt många andra människor, poängterar hon.

Jan är den som oroar sig för praktiska saker. Som gör att de innan de åker hemifrån får planera var de ska parkera i stan, säger Maria.

– Jag brukar tänka att min oro är källa till nya skämt, säger Jan.

Och nya skämt ska det bli så länge som folk tycker att de är roliga. Pensionen är för dålig för att de ska kunna sluta, menar de. Maria vill lära sig att brygga öl, skaffa höns och ett mindre hus.

– Efter 65 blir det ett annat liv men inte mindre kreativt, tror jag.

Serien har följt paret sedan studietiden i Uppsala. Den åldras i takt med dem och därför handlar det sällan om småbarnsför-äldrar numera.

Det blir en pensionärsserie till slut, säger Jan. Maria har den framtida titeln klar för sig: I dödens väntrum.