Fick ett brev på posten som berättade för mig att jag nu snart kommer att ingå i fas tre i det som är Jobb- och utvecklingsgarantin. Ingen lösning i sikte alltså.

För mig började denna resa när kroppen till slut sade ifrån efter många år av ledproblem och tunga arbeten som därpå toppades av att bussen jag arbetade på körde in i mitträcke i hög hastighet med mig stående i bussens pentry (bussvärdinna). Visst gjorde smällen ont men jag höll mig på benen. Kunde inte tänka på mig själv för jag hade resenärer att sköta om och även formalia som är ett måste vid tillfällen som dessa. Blev inget läkarbesök för mig. Fortsatte bara veckorna och månaderna efter att ta mer värkmedicin och jobba som vanligt.

Efter ett halvår blev det då dags för mig att ta itu med den krassa verkligheten. Kunde inte arbeta med den uppgiften längre. Där börjar min egentliga resa av tomma värdeord, svek och svikna förhoppningar.

Facket blev ju självklart inkopplade och jag hade stora förhoppningar om att jag skulle få min röst hörd. Arbetsgivaren, ett stort transportföretag kunde inte erbjuda mig ett lättare arbete så jag blev med fackets goda vilja entledigad från mitt arbete. Avsked med goda referenser utan ett öre i kompensation, rakt in i arbetslöshet. Nu ville ju facket att jag skulle vara fortsatt sjukskriven medan jag själv ville hitta en utväg in i ett annat arbete som jag kunde klara och försörja mig på. Så blev det alltså inte. Hur naiv man kan vara. Spelar ingen roll hur fina betyg eller referenser du har, i verkligheten, när du hamnar inom Jobb och utvecklingsgarantin så spelar inte dina förtjänster eller erfarenheter och styrkor någon som helst roll.

I början var jag full av förhoppningar om att det skulle finnas en lösning för jag fick börja med så kallad arbetsträning för att se hur stor min fysiska arbetskapacitet var. Det är helt klart att jag sörjde det arbete jag hade haft, att plötsligt vara en ”halv människa” och pengarna visst, men mest av allt ett intressant och givande yrke. När du förlorar ditt levebröd och din mening är det en svår process att hantera.

Jag var så imponerad av att efter cirka ett år bli erbjuden psykolog, socialkonsulent och även en sjukgymnast som skulle göra bedömning. Wow tänkte jag! Hade ingen aning om att det blivit så bra att man nu verkligen ville hjälpa mig rätt och stötta mig till ett riktigt arbete. Nåja, den bubblan sprack ganska snart för jag fick bara ett samtal med psykolog + det mötet jag begärde själv, ett möte med socialkonsulent. Sjukgymnasten följde mig så länge att hon kunde ge en skriftlig bedömning (ett par månader). Så många uppmuntrande ord och sådan stor förståelse … på pappret. Det hette du måste acceptera din situation och inse att du inte längre kan arbeta som förr, har svårt med den biten.

I verkliga livet är det helt annorlunda det finns ingenting i denna process av detta program som fungerar och det hela börjar egentligen med Hälso- och Sjukvården som i sin spariver inte anställer fasta läkare, utan hellre hyr in stafettläkare så att den som behöver hjälp med diagnos eller rätt behandling nästan alltid får träffa nya läkare samt får nöja sig med en jourtid på tio minuter, om du har tur. Det finns en ovilja och en tröghet i hela den här processen som gör att du börjar som en hoppfull, lite skadad individ men upptäcker på vägen att du faktiskt förlorat både självförtroende, värdighet och faktisk blivit sjukare. Detta är en förnedringsprocess som stympar dig som människa.

Tillbaka till den så kallade arbetsträningen. Värdeord igen, goda intentioner som leder dig rakt in i vad jag skulle beteckna som ett nutida slaveri.

När du gå på så kallad arbetsprövning/träning ska du de facto inte räknas in i arbetsstyrkan utan arbetar utanpå schemat som det heter. I början är det så, men efter ett tag kastas alla goda intentioner genom fönstret och du börja märka att förväntningarna på dig förändras. Du kan jobbet och har nu blivit en resurs som man räknar med. Den plats jag blev anvisad till är en Kommunal verksamhet som bygger sin största del av verksamheten på ryggen av de som finns i Jobb och utvecklingsgarantin. Ett lätt sätt för kommunen att spara pengar samtidigt som man tycker att man gör en samhällelig insats. Det rykte jag hört om man nu ska lyssna till dem, men ingen rök utan eld, är att man valt att inte fastanställa fler och då inser man problemet.

Jag har nu vidöppna ögon och ser verkligheten som den faktiskt är. Jobb och Utvecklingsgarantin är en jättestor flopp som inte på något sätt gagnar den som pga sjukdom eller skada försöker hitta sin plats i arbetslivet igen. De enda som gagnas av den här så kallade arbetslivsinsatsen är kommuner och företag som kan bygga sin verksamhet på trasiga individer. Det är slaveri och förnedring. Vad är nästa steg? När ni tagit från mig allt är det ättestupan som gäller då eller förväntas jag bara smälta in i glömska?

Så stor förvåning över att sjukdomstalen ökar?? Jag är inte förvånad! Vi håller på att bygga upp ett rent omänskligt samhälle där individen inte har något annat värde än i pengar, där medmänsklighet blir en svaghet och där lögnerna staplas på hög i en oändlig räcka av så kallade goda intentioner för oss medborgare som av en eller annan anledning hamnat utanför den “vanliga” arbetsmarknaden, där kränkningar sker dagligen, där underkastelse och förnedring är enda sättet att fortsätta ha tak över huvudet och mat i magen.

Är det här verkligen ett samhälle vi vill ha och vad kommer härnäst?