Volontärer ser bristerna
Sedan en tid tillbaka arbetar jag som volontär på Diakonicentralen i Lund – en plats fylld av solidaritet och empati. Jag betraktar mig som en socialt och politiskt medveten person, som är insatt i konsekvenserna av nedmonteringen av den generella välfärden och ändå har arbetet på Diakonicentralen gett mig chockerande insikter om hur illa ställt det är i vårt samhälle.
I min världsbild har alla människor ett människovärde och en tydlig barometer på ett välfärdssamhälles välmående är hur samhället tar hand om behövande och socialt utsatta. Livet kan drabba alla människor och försätta oss i olika svåra livsomständigheter och då ska vi kunna lita på samhällets skyddsnät – ett skyddsnät som inte längre finns.
Bland Diakonicentralens gäster finns hemlösa, narkomaner, personer som drabbats av psykisk ohälsa och också den allt mer växande gruppen av Europamigranter. Det har också blivit allt vanligare att arbetslösa, sjukskrivna och ensamstående kvinnor med barn söker sig till Diakonicentralen med akuta behov av ekonomisk hjälp. Till julen vällde det in med ansökningar och det ekonomiska minimikravet var en årsinkomst på 120 000, och alldeles för många berättigade fick avslag på grund av Diakonicentralens bristande resurser. Varje vecka kommer många och får en matkasse och insikten att hundratusentals människor i Sverige lever i fattigdom och inte har pengar till mat, är djupt allvarligt och upprörande. Det har blivit mer regel än undantag att socialtjänsten, som drabbats hårt av de ekonomiska nedskärningarna, hänvisar till diakonin eller andra frivilliga hjälporganisationer. Givetvis ska inte filantropi ta över ett välfärdssamhälles gemensamma sociala och ekonomiska ansvar utan komplettera, men så är inte längre fallet. Diakonicentralen kan dela ut matkassar, kläder, bistå med dusch- och tvättmöjligheter och man kan köpa ett billigt mål mat, men självfallet kan aldrig diakonal verksamhet ersätta sjukersättning, arbetslöshetsersättning, socialersättning. Ersättningsnivåer som är så låga att de tvingar människor att leva under existensminimum och alltså allt oftare är hänvisade till en plats som Diakonicentralen.
Nu har vinterkylan kommit på allvar och erfarna diakoner och präster bävar för hur många hemlösa som ska frysa ihjäl i den bistra kylan. En kyla som också är en kall och hård politisk vind som blåser genom Sverige. Filantropi ska aldrig ersätta samhällets gemensamma ansvar, men utan filantropiska insatser dukar människor under. Det är en tung insikt och frågan är hur vi kan acceptera ett samhälle som trampar på de svagaste bland oss?
Ja
Solidaritet och människokärlek.
Nej
Egoism och människoförakt.
