1998 startade Kvinnorättsförbundet i Malmö den verksamhet som idag finns i flera städer. Föreningen hjälper kvinnor och barn som utsätt för våld och bistår asylsökande kvinnor som flytt våldsamma relationer och könsrelaterat förtryck. I den här boken berättar en rad kvinnor om psykisk och fysisk misshandel som deras män utsatt dem för i deras nya hemland och hur lång tid det tagit att våga be om hjälp. Våldet är oftast dolt och kvinnorna utelämnade. Kvinnorättsförbundet larmar: Samhället måste göra mer för offren för familjevåld, som alltför ofta är osynligt och straffar de utsatta mer än förövaren.
Boken handlar om deras projekt BOM som står för barn och mammor i Malmö. De flesta har utländsk bakgrund och har kommit till Sverige via arrangerade äktenskap. Ofta med en ljus och förhoppningsfull bild av en gemensam framtid. Jag kommer att tänka på de japanska kvinnorna i Julie Otsukas roman Vi kom över havet, som handlar om brudimport till USA år 1919. Även dessa far mot det okända med drömmar och den blivande tidigare invandrade makens berättelser om ett underbart liv, som visar sig vara en betydligt dystrare verklighet. Inte för alla men för många.
Det gemensamma för de här kvinnorna är att de fått hjälp och att de till slut, när de fått skyddat boende och identitet, vågar vittna om en fasansfull verklighet av instängdhet, hugg och slag och kontrollerande. Ändå tar kvinnorna flera gånger tillbaks sina polisanmälningar, de ger sina män chans på chans. Såsom mönstret ser ut i alla relationer med våld, oavsett nationalitet. Men dessa kvinnor är så ensamma och utelämnade. Och priset de betalat fruktansvärt högt. Bokens titel syftar på de sommarläger och utflykter som föreningen ordnat för barnen. Åsa Löfströms bilder blir en hjärtskärande kontrast till den mörka verkligheten som dominerat.
