En dag försvann hon. Efter ett sommarlov kom hon aldrig mer tillbaka och jag fick inte veta vart hon tog vägen. Tack vare Facebook hittade vi dock tillbaka till varandra för ett par år sedan. Hon berättade att de hade flyttat till en annan stad den där sommaren, det gick så hastigt så hon hann aldrig säga hej då. Nu berättade hon om sin fina familj, hunden och allt som hade hänt de senaste fyrtio åren. Hon var sig lik, lika full i sjutton och skrattade lika stort. Det var härligt att höra.

Men bara några månader senare, strax före jul 2012, mejlade hon mitt i natten och var förtvivlad och sa att de hade upptäckt cancer i hennes kropp. Hon hade anat att det var något och sökt läkare gång på gång, men ingen hade tagit henne på allvar, och nu var läget akut. Allting rasade. Julen var ett helvete, innan hon fick komma i gång med läkarsamtal och behandling.

Hon gick med öppna ögon in i ett krig. Det var operationer och komplikationer och cellgifter och strålning och hela insatsstyrkan. Mitt i allt detta orkade underbara Anna skämta vidare. Hennes statusuppdateringar på Facebook var alltid de roligaste, de rakaste, det skönaste. På något sätt lyckades hon uthärda den smärtsamma behandlingen med humor och kärlek. Det verkade gå bra. Men så en dag, kom förtvivlan igen.

Försäkringskassan sa att hennes sjukdagar var slut.

Jag stod helt oförstående. Vadå slut? Hon var ju fortfarande jättesjuk. Det var bara att titta på henne, så fattar man att det var omöjligt att börja jobba: Behandlingar pågår, skelettet smärtar under fötterna och i kroppen. ”Jag har fått avslag, de vill att jag ska börja arbeta. Flera cancersjuka vänner har också fått avslag trots att den ena är nyopererad. De vill att vi ska jobba, trots våra smärtor och alla andra skador vi fått av cytostatikan. Om jag inte klarar mitt jobb, säger Försäkringskassan att de ska hitta ett annat åt mig. Men vem vill börja på något nytt när man är stympad i håret och kämpar med svåra smärtor?”

Hon grät. ”Men läkarintyget då?”

”Det gills inte. Då skulle det ha stått min dödsdag, säger Försäkringskassan.”

Vad är det för samhälle vi har skapat? Jag blev först helt matt. Men sedan blev jag innerligt förbannad. Det här går jag bara inte med på. Det här måste vi ändra på! Det är valår i år. Då lyssnar politikerna. Så nu jäklar, Anna, nu vinner vi det här också!

Ja

I ”Min pappa Ann-Christine” skriver Ester Roxberg ömsint och gripande om vad som händer med en familj när en pappa plötsligt blir kvinna.

Nej

Hemlösheten. En skam för Sverige.