Jag undrar om Sven Wollter hade närmat sig en ny pjäs på samma sätt som han närmat sig den här boken. Jag betvivlar det. För lika exakt, närvarande och briljant som han kan vara på scen, lika hastigt ihopkomna verkar hans memoarer vara.
Det är synd, till och med mycket synd, för visst har han levt ett spännande lv. Men hur och varför blev han egentligen troende kommunist? Och hur påverkade det honom som människa när dottern begick självmord? Wollter snuddar vid svaren, men ger oss inte mer än så. Kanske är det bokens smäckra utseende som gör att man känner sig extra lurad. Det slösas – i en positiv bemärkelse – med bilder och privata fotografier och det kan vara det som gör att jag som läsare förväntar mig att orden ska vara lika generösa. Det är de inte. I stället är allt slängigt sammanfattat: där kallar vi en gammal lärare för nazist, där stavar vi fel på Sveriges mest berömda filmfotograf. Och där, mer väntat, hyllas Kuba som en stor demokrati. Det kan man förstås göra, men bör man då inte åtminstone försöka att problematisera att det hyllade landet regelbundet fängslar sina regimkritiker?
Ändå: Sidorna frustar av liv och när Wollter skriver sina teaterminnen bränner det till och jag önskar att han hade berättat mer om sina gamla kolleger, namn som i dag nästan bara är namn. Sven Wollter är till exempel snart en av de få som kan berätta om de legendariska Kent Andersson-uppsättningarna på Göteborgs stadsteater. Det väljer han att inte göra.
Det finns så mycket som hade kunnat bli så bra här. Och även om det alltså glimtar till ibland, är slutbehållningen snarare en kåserisamling än en genomarbetad bokupplevelse.
