Den här komedin driver med så kallad finkultur och ”fulkultur”. Selma är drottningen av chick lit. Hon är älskad av läsarna men vill bli en ”riktig” författare som får fina recensioner. Britta Mattsson – en kulturelitens älskling i page som röker inomhus – ska hjälpa henne dit.
Selmas splittrade jag slits mellan två män: en intellektuell och svår författare och John – spelad av Martin Stenmarck – som sjunger covers. Han får stå för allt som finkulturen föraktar: han dyker upp på stadsbiblioteket på rullskridskor med Da vinci-koden i högsta hugg, och naken på en klippa på Gotland och bjuder på falukorv vid husvagnen.
Karikatyrerna triggar mina kräkreflexer, men efter ett tag kan jag skratta åt dem, med dem. Filmen följer logiken för romantiska komedier: först värjer jag det fjantiga, stereotypa, sedan tinar jag och vill att huvudpersonen ska få mesta möjliga kärlek. Ja, räkna själva ut hur det går här.
Även om överdrifterna är skruvade till max så är filmen rolig just för att den driver med kulturvärldens inbitna stereotyper. Man har hämtat referenser från lite varstans, det känns väl inte nödvändigt, till exempel den kända scenen från Sex and the city när chic kvinna blir nedsölad av vatten orsakat av en buss.
Sedan kan jag inte låta bli att undra om män som Martin Stenmarck/John finns på riktigt, men det kanske skulle vara just Martin Stenmarck?
