Men liknelserna är helt fel, konstaterar exempelvis den brittiske ekonomen Robert Skidelsky i en kolumn i DN (14/01/03) – länder ska inte ges samma ordination som individer som levt över sina tillgångar, det fördjupar bara krisen. Och i den nya boken Åtstramning till döds visar de båda forskarna David Stucklers och Sanjay Basu med en rad talande exempel hur satsningar på folkhälsan via välfärdssystemen tvärtom kan vara bra för tillväxten genom att stabilisera ekonomin och begränsa djup och varaktighet av en lågkonjunktur. Den engelska titeln Body Economic, kroppsekonomi, säger vad det handlar om. Åtstramning ökar arbetslösheten, otryggheten, alkoholkonsumtionen, självmorden, stressen, den onda spiralen sänker ekonomin ännu mer.

Med tragiska exempel hur människor bokstavligt dödats av nedskärningarnas effekter, gedigna tabeller och data från ett stort antal länder visas farorna med besparingar och fördelarna med stimulansåtgärder. Det värsta hotet är inte lågkonjunkturen, utan åtstramningarna, skriver de och visar hur Island genom att säga nej till att betala bankkrisen med nedskärningar klarade både tillväxt och folkhälsa. När Island lade om ekonomin från finansdriven till lokal har arbetslösheten fallit till under 5 procent och ekonomin växte 2012 med 3 procent. Island satte invånarnas väl före bankernas. Och svensk aktiv arbetsmarknadspolitik med bibehållet skyddsnät (det vill säga den svenska modellen från 1960 till cirka år 2000) hyllas som effektiv även för folkhälsan.

Forskarnas recept sammanfattas i tre punkter:

  1. Gör ingen skada – tänk efter före och utvärdera åtstramningsbesluten innan de tas.
  2. Hjälp människor tillbaks till arbetsmarknaden med aktiv politik.
  3. Investera i folkhälsa – ett samhälles välstånd avgörs av hur invånarna mår.

Det är bara att instämma i deras slutsatser: Att satsa på hälsa är klokt i goda tider och livsnödvändigt i svåra.