”Björn Afzelius var en mina bästa vänner under många år.”

I den här bokens felskrivna första mening avslöjar Wesslén direkt bokens två största brister: Den är lite för slarvigt ihopkommen. Ett korrfel i förstameningen är förstås illa nog, men det hela fortsätter boken igenom och alltför ofta skrapar Wesslén bara på ytan. Den andra bristen som också ryms i förstameningen är att Wesslén står Afzelius så nära. Det är uppenbart att de var nära vänner: Wesslén bjuds på Afzelius 40-års- och 50-årsfester och resultatet blir mer av ett vänskapsporträtt än en objektiv biografi. Det kan förstås också fungera, och är man ett fan av Afzelius tror jag inte man stör sig på det.

Men jag hade önskat mig mera, nu när både Mikael Wiehe och Afzelius döttrar ställer upp och berättar. Wesslén kunde ha kontaktat musikerna i Afzelius band och man blir onekligen nyfiken på vad Björns bror Bengt hade haft att säga om den omvittnat hårda uppväxtmiljön.

Ändå: Det är en rikt illustrerad bok som trots invändningarna ger en god inblick i ett intressant levnadsöde.