Den här gången ska familjen Andersson resa till Tyrolen – eftersom pappa Rudolf har en tavla som kan göra familjen rik om de bara lyckas få den signerad. På vägen råkar familjen som vanligt ut för alldeles osannolika olyckor och missöden. Det är både påfrestande och roligt. I de här nya filmerna är Sune och hans flörtar mest en parentes, Rudolf och hans otur står i centrum. Och förmodligen är Morgan Alling mer barnvänligt rolig än vad Peter Haber var: Allings Rudolf är sprallig, dansant och lite dum. Liksom i tidigare Sune-filmer finns också en stackars person som dyker upp på precis samma platser som familjen – och drabbas av deras otur.

Man har alltså använt precis samma grepp som i tidigare Sune-filmer, och det kanske man kan fortsätta med så länge det är kul. Det är en hel del buskis-känsla men den här filmen är bättre än Sune i Grekland från förra året, som hade en del brister. Här har man fått till en story, inte bara tokiga scener. Och om man inte gillar det här hetsiga tempot kan man hellre se 20 år gamla Sunes sommar, den håller än.