De båda IF Metallarna, LO-bossen Thorwaldsson och S-ordföranden Löfven, presenterar ett förslag för ordningsregler för svensk arbetsmarknad. De håller presskonferens på ett bygge och artiklarna efteråt handlar om arbetskraftsinvandring och att tryggheten kommer att öka i klassiskt manliga LO-yrken. Någonstans i närheten finns också en annan verklighet. Om kollektivavtal blev krav vid upphandlingar skulle det revolutionera arbetsförhållanden och villkor för många kommunalare inom städ, hemtjänst, personlig assistans etc. Men det uppmärksammas inte.
Samma dag som jag inte läser artiklarna om hur kommunals kvinnor skulle påverkas av krav på kollektivavtal läser jag istället antologin ”Den feministiska utmaningen” med ytterligare exempel på att arbetarrörelsen fortfarande har problem att förena klass- och könsperspektiv i kampen.
Precis som här ovanför handlar det om vad man väljer att lyfta fram. Boken, med ett antal feministiska skribenter, ger upphov till nya frågor. När kommer LO och S med ett utspel som lovar heltidstjänster? Borde arbetsgivare som anställer på heltid få skattesubventioner? Varför vill inte S riva upp deltidsbegränsningen i a-kassan (när de nu inte vill lagstifta om heltid)? Varför vill S behålla jobbskatteavdragen när det behövs pengar till välfärd och bättre arbetsvillkor? När återgår LO till kvinnolönepotter som fungerar som det var tänkt?
Joa Bergold (utredare på LO, tidigare Kommunal) poängterar att lönerna är fackets ansvar. Lönebildningen är en kärnfacklig fråga, konstaterar hon. Och LO har samordningen. Men hon efterlyser en ny facklig solidaritet, den måste vidgas och gå från erkännande (när det kommer till könsskillnader i löner) till omfördelning. De ursprungliga (och radikala) kvinnolönepotterna användes bara i en enda lönerörelse (2007), skriver Bergold. Sedan har det handlat om traditionella låglönesatsningar. Hon skriver: ”Något som gjorde en nygammal princip klar: klass går före kön.”
Många lågavlönade kvinnor fick fortfarande del av potten. Men det var en modell som inte utmanade, som inte omfördelade och inte förändrade värderingen av manliga och kvinnliga yrken.
Johanna Palmström (chefredaktör Bang) beskriver hur jämställdhetspolitiken för arbetslivet under den borgerliga regeringen har förvandlats till något som handlar om privatlivet med hemmet som utgångspunkt. Det är individerna själva som ska ändra sitt beteende, inte strukturer som ska rivas.
Jämställdheten har helt enkelt blivit ojämlik, med Soheyla Yazdanpanahs ord (doktor i ekonomisk historia) i takt med att jämställdheten har anpassats till medelklassens agenda.
Varje enskilt kapitel innehåller kanske inte några braskande nyheter. Men satta tillsammans fogar de pusselbit efter pusselbit till en bild som många väljer att inte se. Den visar hur arbetarkvinnorna, deras arbetsvillkor och löner är satta på undantag. Både från borgerligt håll och från den egna arbetarrörelsen.
