Hon är den totala nörden Bea Uusma. Få har snöat in lika hårt på ett ämne som hon i turerna kring Andrées polarexpedition i början av 1900-talet. Hon är helt enkelt besatt. Och det är det som är hemligheten bakom att hon lyckas göra en dammig äventyrarexpedition till njutbar läsning som jag rycks med i.
Det här är inte en traditionell faktabok. Visst årtalen och all fakta finns där, men framförallt blir de tre lite naiva män som gav sig iväg på sitt livs äventyr till människor av kött och blod. Boken är uppbyggd som ett kollage där Uusmas egen berättelse om jakten på svar flätas samman med berättelsen om expeditionen och forskningen och upphittade anteckningar från Andreé expeditionen. Ur allt det som finns bevarat från och om ballongfärden mejslar Uusma fram de små detaljerna som beskriver hopp och längtan. Och kärlek. Kärlekshistorien mellan expeditionsdeltagaren Nils Strindberg och Anna Charlier går utanpå det mesta. Han sliter för sitt liv i ismassorna samtidigt som han skriver de mest fantastiska kärleksbrev. Hon får breven trettio år senare och älskar honom hela livet.
Sida vid sida med de tre äventyrarnas öden står forskaren Bea Uusma. Hon som gett sig fan på att förstå hur de dog. Det är som en thriller. Hon kartlägger deras liv. Åker till adresserna där de bott. Tar reda på detaljer om deras skolgång och vänskapskretsar. Ger sig själv ut på mer eller mindre lyckade polarexpeditioner. Prövar den ena teorin efter den andra och lyckas få mig som läsare lika engagerad som hon själv i om det var inälvsmask från isbjörn, syrebrist i tältet eller kanske mord. I slutet vet hon. Kanske. Och även om jag faktiskt bläddrar förbi en och annan tabell om väder och vind så är jag tagen. För trots att Bea Uusma gjort hela resan med en nördig besatthet som bränsle är hon framför allt en otroligt skicklig berättare.
