Låglönefällor kräver lönekamp
Den 31 oktober i Londons centrum. Utanför anrika London School of Economics står facket Union på plats. De organiserade lärarna har proklamerat en endagsstrejk i protest mot att deras inkomster sjunkit med 13 procent på fem år.
I tidningen London Student (13/10/28) skriver städaren Sonja Chura om varför medlemmarna i hennes fackförbund IWGB också strejkar: De har vägrats förhandlingsrätt av den privata arbetsgivare som tagit över städningen vid ett annat universitet och inte fått respons från företagsledningen trots ett års försök.
I tidningen the Guardian konstaterar kolumnisten Polly Toynbee (13/11/01): Medan styrelsearvodena i de 100 toppföretagen ökade med 27 procent fortsätter reallönerna att falla – och antalet arbetande som hamnar under existensminimum på grund av allt lägre löner fortsätter att öka. Två tredjedelar av de barn som är fattiga har föräldrar som jobbar. Kvinnor, och unga anställda inom hotell, catering, vård och omsorg är de som löper högst risk att inte kunna försörja sig, trots ett arbete. De har inte råd med ett årligt par skor till en vuxen eller fyra säsongsplagg till sina barn. De har inte råd med presenter till födelsedagskalas.
Minimilönen är 6,31 pund i timmen, samtidigt som mellan 7,45 – 8,55 pund, enligt uträkningar anses vara det som minst måste till för att överleva på sin inkomst. Högre löner leder till lägre socialbidragskostnader – en matematik som Guardians kolumnist verkar förstå bättre än den brittiska regeringen. Den som arbetar heltid ska åtminstone nå upp till existensminimum för socialbidrag. Otroligt att det ska behöva sägas!
Lönegapet mellan män och deltidsarbetande kvinnor (som inte får fler timmar) är i Storbritannien 35,6 procent. Mer makt måste ges till de maktlösa lönearbetarna, konstaterar hon och föreslår både styrelseplatser och attraktivare fack. För trots behoven lockar brittiska fack få medlemmar och borde lära av exempelvis sina svenska kollegor, som Kommunal, Handels och Unionen om vilka verktyg som funkar för att bli fler.
Värva en kollega, är Kommunals kampanj för denna månad. När de frågar medlemmar svarar 60 procent att de kan tänka sig rekommendera medlemskap. Ett fackligt medlemskap garanterar inte stora segrar hela tiden. Men utan facket garanteras inget alls. Det tillstånd av ickedialog som präglar relationerna med arbetsgivaren i Storbritannien har vi ännu inte i Sverige. Att ge facket förhandlingsmuskler är ett bra sätt att inte hamna där.