Monica har fått nog av dåliga villkor
När valfrihet infördes exploderade hemtjänstmarknaden i Stockholms län. KA:s granskning visar att en stor del av företagen är så små att de har svårt att klara konkurrensen. De som betalar priset är de anställda. En av de drabbade är Monica.
-- Jag blev erbjuden 80 kronor i timmen med semesterersättning av ett företag. Jag sa åt dem att vi inte har slavar i Sverige längre och gick, säger Monica som tröttnat på dåliga arbetsgivare.
Monica kollar alltid upp blivande arbetsgivare.
KA har träffat tre anställda som kommit i kläm när konkurrensen blivit för hård. En av dem är 60-åriga Monica som arbetat inom vården sedan 70-talet. Hon förlorade sin fasta tjänst den 10 januari 2010 när Ersta Diakoni lade ner sin hemtjänstverksamhet på Södermalm i Stockholm.
– Det är den bästa arbetsgivare jag haft. Där hade vi tid att ge de gamla en bra vård, säger hon och beklagar att företaget inte fick ekonomin att gå runt på de ersättningar som Stockholm stad gav.
Sedan dess har hon haft kortare anställningar på fem företag i olika kommuner och sedan augusti i år har det blivit ett hundratal jobbansökningar.
– Många är inte är seriösa. De vill att jag ska arbeta långa pass med låg lön.
Att kräva en anständig lön är ett orosmoment.
– Ett företag sa på telefon att de skulle ge mig 125 kronor i timmen, men när jag kom dit på intervju sa de att inga anställda hos dem hade så hög lön.
Monica som har många utbildningar och lång erfarenhet i yrket skulle vilja ha en timlön på runt 150 kronor, det skulle ge en månadslön på runt 25 000 kronor. Det är omöjligt även hos en del stora etablerade företag.
– Hos ett av de största företagen blev jag erbjuden 110 kronor i timmen, säger hon.
44-åriga Johanna, som KA också varit i kontakt med, var anställd på ett mindre hemtjänstföretag i en annan kommun. För henne var problemet inte främst lönen. Hennes företag hade kollektivavtal men följde det inte. Personalen fick inga lönespecifikationer och det visade sig att flera inte fått rätt betalning.
– Jag slutade där och började i stället på timme i Caremas hemtjänst. Där var det ordning och reda, säger hon och berättar att hon fick en fast tjänst.
Men Johanna hade otur. Carema lade ner sin hemtjänst i kommunen förra året, eftersom de menade att ersättningsnivåerna var för låga.
Hon har arbetat en tid på ett av deras vårdboenden men har fortfarande ingen fast anställning.
52-åriga Anna saknar också fast jobb. Hon är en av de hemtjänstanställda i Upplands Väsby som KA skrev om i somras. Hon anställdes av ett företag som hoppades att få ta över brukare när den kommunala hemtjänsten lades ner. Anna lovades tillsvidareanställning på 75 procent.
Men kunderna har valt andra företag. Trots att det snart gått ett år är Anna fortfarande timanställd med olika scheman vecka för vecka. Hon som tidigare hade drygt 18 000 kronor i månadslön efter skatt i den kommunala hemtjänsten vet aldrig hur mycket hon ska få, en del månader har det bara blivit 8 000 kronor.
– Jag är orolig. Företaget måste ha mer kunder för att behålla personalen. Jag hoppas att det kommer mer kunder så att de blir stora och det blir bra, säger Anna som för att klara ekonomin börjat jobba extra på ett boende och ofta gör dubbla pass.
Monica har tröttnat på att bli erbjuden dåliga villkor. Hon försöker hitta bra, stabila arbetsgivare själv.
– Det gäller att inte gå på en nit. Jag vill hitta de bra arbetsgivarna. Jag kollar upp dem på nätet innan jag går på intervju. Verkar de oseriösa så går jag inte dit. Alla kan inte välja, men jag har vuxna barn och låga utgifter, säger hon och berättar att hon började ett nytt deltidsvikariat på ett äldreboende förra veckan.
– Det är ett företag som verkar jättebra och de betalar den lön jag begär.
Fotnot: De tre intervjuade kvinnorna heter egentligen något annat.
