I tidningen Modern Psykologi läser jag om hur allt fler ungdomar slutar duscha efter gympan och framför allt tjejer. De enda som äger den moraliska rätten att duscha är numera de som har ”perfekta kroppar”. En sådan kropp ser ut så här enligt högstadieeleven Tora:

”En tjej ska ha timglaskropp, som modellerna för underklädes- och skönhetsföretaget Victoria’s Secret, ha rakat kön (”det har alla, det ser man ju även om de har trosor”), helst inte ha något kroppshår alls, inte ens på armarna, och ett thigh gap – en tydlig luftspalt mellan låren, fina bröst och snygg rumpa.”

Jag har aldrig haft en luftspalt mellan låren, det kan vi slå fast med en gång. När jag läser artikeln tackar jag gudarna för att jag inte är ung i dag. Jag blir helt matt när jag läser om allt rakande och späkande.

Gladare blir jag genast när jag läser Julia Skotts humoristiska och ilskna uppgörelse med vår tids kroppsideal: ”Kroppspanik – fett, lögner och sjukt onödig ångest”, (Natur och Kultur förlag). Julia Skott dissekerar varenda kroppslögn som skrivits i reklam och press de senaste tio åren och mosar ner fettfobin till små atomer. Nej, BMI-siffror är inget man kan använda på individnivå, nej, svält funkar inte, nej, fett är inte farligt, nej tjocka är inte sjuka människor.

Hela den här samhällsmyten om att överviktiga per definition är en hälsofara är bara en bluff. Reklambranschen och läkemedelsindustrin vill få oss att tro det – för att de tjänar pengar på det. Enligt den amerikanska affärstidningen Forbes drog bantningsindustrin i USA år 2012 in omkring
60 miljarder dollar, några hundra miljarder kronor och ska man tro Julia Skotts uträkningar kostar det mellan 300 och 1 000 kronor per kilo att gå ner i vikt med olika svältdieter som numera är så populära.

Hur mår man då, när man kör de här stenhårda programmen? Svar: Man kan knappt tänka klart! Rapporter om huvudvärk, trötthet och svimningsattacker hör jag från höger och vänster.

Så otroligt mycket energi och fokus och pengar som går åt till ren och skär idioti. Ty enligt nya rön så är det bra mycket hälsosammare att vara lite småtjock men vältränad, än att vara för smal. (Och ha en luftspalt mellan låren, säkert.) Övervikt ÄR ingen sjukdom. Även om många tror det. Eller som Julia Skott så träffsäkert skriver:

”Sedan vore det kanske roligt att ringa till jobbet och säga att jag inte kan komma in i dag, jag är tjock, ungefär som när folk ringde in och var homosexuella en gång i tiden, när det fortfarande var sjukdomsklassat.”