Zadie Smith är en kritikerrosad brittisk författare, som jag tidigare försökt tycka om. Det börjar också lovande i mötet mellan Leah, en kvinna runt 30, och en nerknarkad skolkompis från förr. Kontakten startar ett fyrverkeri av associationer, ångest, funderingar. 
  Hennes pojkvän, barndomskompis och dennas man dras in – och jag hänger med halvvägs in i detta porträtt av människor i ett hörn av London, absolut inte reserverat för rika. Det handlar om klass, kön, karriär och förhållningssätt till livet. Ett liv där vilsna själar famlar efter något att hålla sig till.

Det berör bitvis i början. Men sen skruvas tempot upp, samtidigt som berättelsen blir mer protokollartad, rörig, tappar fokus, hjärtslag och innerlighet. Författaren verkar tröttna på sina personer – och då kroknar jag på författaren.