Gustav Fridolin står i den ljusa lite kyliga sommarkvällen och  talar om bildningens betydelse, han citerar folkbildaren och pedagogen Ellen Key  (verksam runt förra sekelskiftet) och låter lite som en gammeldags folkskollärare, i dess goda mening, fast han är född 1983. Som Åsa Romsons andra halva i MP har han funnits med sen maj 2011.
  Han knyter an till MPs unga medlemsbas och erkänner att han missat ett sommarjobb för en konsert med heavy methalgruppen Black Sabbath, att han hängt på rockfestival och kollar på nördiga serien Bang Theory på teve. Men han berättar också om sina aktiviteter runt jobbskapande med TCO, han pratar skolsatsningar med Lärarförbundet, klimatfrågor med näringslivet, ja de 3 500 i publiken får sig till livs en politiker vars agenda  låter sig speglas via programpunkterna under en almedalsvecka. Med andra ord en tilltalande mix för medelklassen. Mest engagerad var han då han mentalt knöt an till i katedern, när han talade skola och det livslånga lärandet. Och visst kom han in på klimatskulden, men det känns att denna fråga ligger på Åsa Romsons bord.

Fridolin lyfter kravet på att befria Dawitt Isaak, journalisten som sitter fängslad i Eritrea sen 2001 och får åhörarna med sig i en talkör. Han anklagar partipolitiken för att vara alltför värderingslös – ett ord han återkom till i sitt tal medan ord som sjukförsäkring, välfärd, a-kassa inte nämns. Vart tog den frågan vägen, undrade exempelvis TCO-ordförande Eva Nordmark i ett twitter efter talet.  De klasser han talar om sitter i klassrum, och de kommunalare i vård och omsorg som brukar dyka upp i varje partiledartal gjorde endast en kort visit här: Fridolin uppehåller sig en stund vid de ofrivilliga deltiderna och pratar om att att ge vårdens anställda mer makt över sina arbetstider. Dock utan något mer konkret om vägen dit. Gustav Fridolin vet att han inte har många procent hos kommunalarna och verkar inte heller se dem som gruppen han allra helst pratar till.
  I SD-talet flaggade Jimmie Åkesson för att MP nu var huvudfienden i integrations- och invandringsfrågor. Men Fridolin tog inte upp handsken, förutom genom att adressera publiken som både ”Sverigevänner och världsmedborgare”.  De papperslösas rätt till sjuk- och tandvård och skola och andra av Åkesson kritiserade frågor kom inte upp.

Gustav Fridolin har ärvt ett Miljöparti där många aktiva fortfarande samlas under antikärnkraftsflaggor – en fråga och en grupp som inte togs in i talet. De partiaktiva är mer vänster och mindre taktiska än sina ledare, som verkar allt mindre intresserade av miljöfrågor och mer dragit mot ett grönliberalt parti, ungefär som ”De nye demokrater” i den danska serien Borgen, en sorts ”Latteliberaler” som de också fått heta.
  I Gustav Fridolins ”vi” i Almedalstale  inkluderar han de som går på krogen, pratar med chefen, lukar rabatter och åker på rockfestival. En hyfsat homogen grupp, som också har råd att lyssna på honom i Almedalen. De värderingar Fridolin efterlyser hos andra partier är inte särskilt framträdande i hans eget tal.