Sara Selin, Emelie Ohlsson och Rebecca Nilsson. Bild: Maria Annas

 ”Jag kommer aldrig att jobba privat igen”

Emelie Ohlsson, 21 år:
”Jag fick en timanställning i mars 2012. När jag började sa chefen att jag skulle få jobba mellan 36 och 40 timmar per vecka. Men det blev bara mer och mer. Det värsta var en månad när jag jobbade 211 timmar, jag var så trött hela tiden. Jag frågade om jag inte kunde få gå ner till heltid. Då fick jag bara 20 timmar per vecka i stället ett tag.

En kväll, det var klockan åtta skulle vi ut till en kund som sitter i rullstol och är stor och tung. Jag kör och har en kollega med mig i bilen. Plötsligt springer det ut ett rådjur och vi krockar. Det var ett vittne, en bil bakom. Hon fick ringa polisen för jag bara grät och kunde inte prata. Polisen sa att jag var i chock. Jag hade ont i nacken och vittnet sa att jag måste åka in till sjukhuset. Men när min kollega ringde vår chef tvingade hon oss att åka till kunden i alla fall.

Sen körde min mamma mig till sjukhuset. Dom tog mig på en gång. Jag fick nackkrage och åkte bår in på röntgen. Det visade ingen spricka, men jag hade ont ett par dagar efter.
  I december blev jag gravid. Jag berättade för chefen den 8 december. Två veckor senare säger hon att hon inte kan förlänga mitt kontrakt. Jag fick gå direkt, fast jag hade kontrakt till 31 december.”

”Jag ringde och grät och sa
att jag inte klarar det här”

Rebecca Nilsson, 24 år:
”På måndagen spydde jag fyra gånger på väg till jobbet. Det var den 13 augusti och jag hade berättat att jag var gravid två veckor innan. Chefen sa att jag kunde vara hemma till lunch och sen ringa henne. Men jag vågade inte, jag sms:ade att jag var sjuk. Hon ringde och stressade mig och ville att jag skulle jobba. Sen satte hon mig på att jobba från kvart i åtta på morgonen till kvart i nio på kvällen. Jag ringde och grät och sa att jag klarar inte det här. Men hon övertalade mig. En månad senare skickade hon mig till en kund som hade slagit en kollega i magen med knytnäven. Men det sa hon inte till mig. Jag åkte dit och det gick bra, jag struntar inte i en kund så där. Men jag borde ha fått veta det.

I oktober fick jag foglossning. Först tvingades jag åka till kunder ändå, det var tortyr och slutade med att jag blev sjukskriven. Sen fick jag jobba på kontoret. Jag fick kommentarer och pikar om att jag förstörde för mina kollegor när jag inte kunde ta kunder och fick höra att jag var löjlig. Till slut blev jag sjukskriven för jag mådde så psykiskt dåligt. Jag kände mig misslyckad och satt bara hemma och grät. I januari gick mitt kontrakt ut och jag ville inte komma tillbaka. Jag känner att hon förstörde en del av mitt liv som borde ha varit så lyckligt.”

”Hon vägrade skriva på så
jag fick graviditetspenning”

Sara Selin, 23 år:
”Jag hade hört allmänt att det var så stressigt i hemtjänsten, men jag behövde ett jobb. När jag skulle anställas fick jag frågan om jag hade barn och om jag var sjuk ofta. Hon la över mycket ansvar på mig, jag fick ta telefonen på kvällarna när hon var borta men fick inte betalt för det. Hon frågade ofta om jag var gravid bara för att jag har några extrakilon.
  När jag blev gravid i september förra året mådde jag så dåligt, jag vågade inte berätta. Men en kompis sa att du måste göra det så att arbetsgivaren kan anpassa arbetet. Chefen blev inte glad. En vecka senare satte hon mig på en kund som slagit en kollega i magen. Jag sa nej, jag går inte dit, jag är gravid. Då hotade hon med arbetsvägran. Men till slut fick en annan kollega ta honom.

I november var jag hos en kund som tog tag i mig innan jag hann reagera och det knäckte till. Jag hade ont på insidan av låret och i magen. Jag fick panik. Jag var till läkaren och blev sjukskriven för foglossning en vecka. Jag fick jobba på kontoret ett tag sen, men så sa chefen att jag måste ut till kunder igen, att det inte fanns jobb på kontoret längre. Ändå vägrade hon att skriva på så att jag kunde få graviditetspenning. I februari blev jag sjukskriven för ångest och depression. Jag går fortfarande hos en kurator.”