Den 15 maj presenterade OECD en rapport om inkomstskillnader och relativ fattigdom i de 34 medlemsländerna. Rapporten visar att andelen relativt fattiga i Sverige mer än fördubblats mellan åren 1995 och 2010. En förändring som inget annat OECD-land uppvisar. Trenden har funnits under en lång tid, men har tydligt accelererat under de senaste åren.

Skyhög arbetslöshet minskar de fackliga organisationernas förutsättningar att stärka arbetstagarnas rättigheter och inkomster i den utsträckning som behövs. Samtidigt har såväl arvs – och gåvoskatt som förmögenhetsskatt och fastighetsskatt antingen tagits bort eller sänkts kraftigt. Den ekonomiska politiken har lagts om så att inflationsbekämpning blivit överordnat full sysselsättning. Det här går givetvis att förändra. Om den politiska viljan finns. I det borgerliga Sverige saknas dock denna vilja och istället har ”drivkrafter till arbete” varit den ideologiska vägen framåt.

Det är inte bara en skrämmande utveckling utan också en medveten sådan. Det är naturligtvis mycket finare att säga ”drivkrafter till arbete” än ökade inkomstskillnader, vilket det faktiskt betyder på ren svenska. Det är ingen överraskning att inkomstskillnaderna ökar när skatten sänks för de människor som har turen att vara friska och ha ett arbete. Allra mest har skattesänkningarna gynnat dem med högre inkomster. Samtidigt har arbetslösa, sjuka och pensionärer fått en allt tuffare och utsatt ekonomisk situation och därmed självklart halkat efter. Det är en cynisk politik som råder. Tanken är att sjuka och arbetslösa ska ta sig i kragen och bli friska eller ta ett arbete när de får sämre ekonomi. Hur pensionärerna ska göra för att ta sig i kragen är väl mer oklart.

Inkomstklyftorna ökar även mellan kvinnor och män, vilket det inte talas så högt om i den mediala debatten. Sedan 2006 har inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ökat med drygt 1500 kr/månad eller drygt 18 000 kr/år. Under samma tidsperiod har andelen kvinnor som lever i relativ fattigdom ökat med nästan 40 procent. Hela 56 procent av de minskade utbetalningarna i sjukförsäkringen är dessutom minskade utbetalningar till kvinnor.

Idag deltidsarbetar var tredje kvinna jämfört med var 10:e man. För att kvinnor ska få lönearbeta i samma utsträckning som män behöver sysselsättningen bland kvinnor öka med 250 000 heltidstjänster. Vidare har antalet anställda i äldreomsorgen minskat med drygt 12 000 personer sedan 2006. Det innebär att än fler kvinnor tvingas ta hand om äldre anhöriga på sin fritid eller gå ned i arbetstid för att klara av det hela. Många kvinnor tvingas även jobba mindre än de önskar eftersom förskolans öppettider inte motsvarar deras egna arbetstider. Framförallt gäller det alla dem som arbetar på obekväm arbetstid, exempelvis kan var tredje kommunalare inte arbeta heltid på grund av att förskolan är stängd när de har behov av barnomsorg. För att klara samma standard i kommunsektorn som varit historiskt och för att klara kravet på god ekonomisk hushållning som lagen föreskriver skulle tillskottet till kommunsektorn behöva öka med 17 miljarder kronor nästa år. Istället har regeringen valt att sänka bolagsskatten med 16 miljarder kronor, viket framförallt gynnar bankerna.

Detta är en medveten politik från regeringens sida. Sänkta skatter måste betalas genom neddragningar inom andra områden. Män har högre inkomster, löneskillnaderna är 3,6 miljoner under en livstid, och får därför mer i den egna plånboken som ett resultat av skattesänkningarna. Neddragningar betalas till största del av kvinnor eftersom dessa har skett i sjukförsäkringen, genom kraftiga försämringar i möjligheterna till deltidsstämpling samt genom de stora nedskärningarna i välfärden. Men alla blir vi förlorare. Regeringens politik innebär hårddraget att man tar från kvinnor och ger till män. Det verkar nästan som att regeringen anser att kvinnor ska straffas ekonomiskt just för att de är kvinnor, då de vägrar att se hur kön påverkar utfallet av deras ekonomiska politik. 

Vänsterpartiet vill istället ha en ekonomisk politik där kvinnor tillmäts samma värde som män. Vi storsatsar därför på en utbyggnad av äldreomsorgen, på 15 000 platser i barnomsorg på obekväm arbetstid, på en utbyggd rätt till deltidsstämpling, en lagstiftning om rätt till heltid och en trygg sjukförsäkring utan bortre tidsgränser och med rätt till rehabilitering. Vi vill att löneskillnader på grund av kön ska utraderas och föreslår därför delad föräldraförsäkring eftersom det är nyckeln till de orättvisa lönerna och villkoren på arbetsmarknaden. Vi menar att ytterligare åtgärder kan behövas och föreslår därför också att en jämställdhetskommission tillsätts för att möjliggöra för kvinnor att få lönearbeta i samma utsträckning som män.

Ulla Andersson,
ekonomisk talesperson Vänsterpartiet