Med anledning av att vår regering nu börjar skicka signaler om att vi måste jobba längre upp i åren i framtiden, så kan man ju fundera på hur de tänker. Tanken är god, men tyvärr inte helt realistisk att genomföra.
Många undersköterskor har problem med axlar, nackar, ryggar, knän och fötter, redan i 50-årsåldern, och då har man ju många år kvar att jobba! Man är tvungen att jobba heltid om man vill ha en pension som går att leva på, att gå ner i tid och förlora lön är inte ett alternativ för de flesta.
  Jobbet som sådant har förändrats ganska mycket de senaste 15 åren. Vi blir färre och färre som skall utföra fler och fler arbetsuppgifter. Tempot nu och för 15 år sedan går knappast att jämföra – patienterna blir tyngre och omsättningen på patienter är högre. Men om vi inte hinner med jobbet så jobbar vi på fel sätt, då måste vi prioritera om, säger arbetsgivaren.

När vi blir färre inom vården så sägs det aldrig att vi ska ta bort vissa arbetsuppgifter, utan ofta tillkommer det något mer i stället. Men vi ska paradoxalt nog inte springa fortare. Det är väl ”klart som korvspad” att man springer fortare för att hinna med allt, när två personer ska göra fyra personers arbete, även om det innebär att man varken får äta eller gå på toaletten på hela arbetspasset.
  Om man säger att man tycker att jobbet är stressigt och tungt är arbetsgivarens lösning på det problemet att man ska byta jobb!

Så, vad kan man göra? Ett alternativ är att alla som fyllt 60 år får förkortad arbetstid till 75 procent (30 timmar/vecka) med bibehållen heltidslön.
  För dyrt, säger arbetsgivaren. Men tänker man efter kanske det inte blir så dyrt ändå. Tänk på hur dyra alla långtidssjukskrivningar och rehabiliteringar är. Vi ser redan att sjuktalen (och sjuknärvaron) ökar. På längre sikt kanske det till och med blir billigare med lägre arbetstid, än att ha höga sjuktal. Om man har råd att jobba lite mindre, så kanske man orkar hålla sig lite friskare, och faktiskt orka med jobbet längre!
Trots allt så tycker de flesta av oss att vi har ett toppenjobb, som vi vill kunna fortsätta med fram till pensionen.

Om vi ska kunna jobba så länge som vi sägs behövas kanske det är en bra idé att vi kan trappa ner lite. Det ger tid för vila och återhämtning (utan att vi behöver bli fattigpensionärer) samtidigt som de yngre får en chans att komma in på arbetsmarknaden.

Ingela Mårtensson,
undersköterska och arbetsplatsombud, Hammarö