Tredje boken om Estlands historia

Hon har velat bli författare sedan barnsben och lika länge har hon varit intresserad av historia. Hon visste inte vad hon skulle skriva om, men med nya boken ”När duvorna försvann” har det blivit tre böcker om Estlands moderna historia.
  – Jag började skriva ”Stalins kossor” 2001 när jag studerade på teaterakademien. Jag märkte att människor i min egen ålder i Finland inte kom ihåg Sovjet-unionen längre. Det fanns inget intresse.
  – Östeuropeiska länder har fortfarande många problem – som kriminalitet och korruption – och jag märkte att människor inte förstår problemen. Glappet mellan öst- och västeuropeiska länder hade inte försvunnit alls, det hade bara ändrat form. Man såg inte att många problem var ett resultat av Sovjetunionens fall, människohandel till exempel som fortfarande är ett allvarligt problem.

Vi sitter på den ryska restaurangen Saslik i ett av Helsingfors finare kvarter. Sofi Oksanen har valt stället eftersom det är så när som folktomt på eftermiddagen. Och för att vi har fått ett eget krypin med stängd dörr. Rysk, glad musik spelas dovt som kontrast till mörkret och dramatiken här inne.
  Intresset för Estland är ingen slump. Sofi Oksanens mamma är estniska och flyttade till Finland strax innan Sofi föddes på 70-talet. Landets historia var ett förekommande samtalsämne under barndomen och Sofi besökte sin mormor i Estland, även om byråkratin gjorde det svårt att resa dit.

”När duvorna försvann” handlar om Estland under andra världskriget då både Tyskland och Sovjet ockuperade landet. Sovjets ockupation varade ända till 1991. Bland huvudpersonerna finns två män. Den ena är motståndsman och den andra, Edgar Parts, är en av kappvändarna som jobbade för såväl den sovjetiska som den tyska säkerhetstjänsten. Edgar Parts baseras på en person som fanns på riktigt som Sofi fastnade för under sin research.
  – Han var mer intressant än de andra, eftersom han var besatt av lögner, han låtsades vara pilot och att han hade träffat Lenin, och Sovjetunionen accepterade lögnerna. Jag hittade en bild på honom i en gammal tidning och han bar medaljer från olika länder på sig samtidigt och det kan man inte göra!
  Flera personer är ganska osympatiska och Sofi anser inte att hon behöver känna sympati med sina karaktärer.
  – Men frågan om kollaboratörer och samarbetsmän är inte så svart eller vit som vi kan tro. Det sovjetiska systemet gick ut på att alla ställdes mot varandra och folk var beredda att göra nästan vad som helst för att överleva.

Boken beskriver också relationer. Ett mycket olyckligt äktenskap följs av en sensuellt skildrad relation mellan en estnisk kvinna och en tysk man.
  – Jag tror att man alltid måste ha en kärlekshistoria.
  Den viktigaste kvinnan i boken heter Juudit. Namnet kommer från Judits bok i bibeln eftersom hon är en av få aktiva, och även våldsamma, kvinnor i bibeln och historiska verk.
  – Jag var också intresserad av historier om estniska kvinnor som var ihop med tyska officerare. De berättelserna är inte skrivna, liksom berättelser från ester som samarbetade med KGB. Jag förstår att de inte är stolta, men jag vill veta vad som hände.

Att Sofi Oksanen skriver om de här sakerna beror på att hon bekymrar sig för den politiska situationen i många europeiska länder gällande mänskliga rättigheter. För en person som vuxit upp i ett demokratiskt land kan det vara svårt att förstå hur annorlunda livet kan vara i andra typer av länder, tror hon. En till bok ska hon skriva om Estland. När hon får tid. Sofi säger att hon är en ”arbetsorienterad människa”. Och hon har ovanligt stor integritet. Jag har läst att hon är gift men sådant skulle hon aldrig berätta i en intervju.
  – Jag kommenterar inte mitt privatliv, det är inte jobbrelaterat, säger hon nästan mekaniskt, som om hon sagt frasen hundra gånger tidigare.
Förra boken ”Utrensning” gjorde stor succé i många länder och Sofi Oksanen har fått flera tunga priser. Och nu tar hon emot Svenska Akademiens nordiska pris.
  Undrar om det blir Nobelpris i framtiden?