”Jag var trött hela tiden”

Evelina Marklund.

– Evelina är duktig på att bildsätta det vi berättar. Om det har hänt något roligt eller konstigt på jobbet så gör hon en teckning av det, säger kollegan Carina Lundqvist.
  I källaren på Skellefteå lasarett ligger städpersonalens lunchrum. Här sitter Evelina Marklund och bläddrar i pärmen med teckningar. De lila slingorna i hennes hästsvans och strumporna i samma ton bryter av mot de vita och grå arbetskläderna. På en av teckningarna hon visar sitter en vikarie inburad, på en annan har Evelina somnat på en arbetsplatsträff.
  – Det där har faktiskt hänt på riktigt, jag var trött hela tiden och orkade inget annat än att jobba och sova, säger Evelina.

För drygt två år sedan fick hon ett namn på sin sömnstörning; idiopatisk hypersomni. Sjukdomen är ovanlig och innebär svårigheter att hålla sig vaken under en hel dag, även fast nattsömnen är tio timmar eller mer. Personer som drabbas har ofta svårt att orka med jobb, skola och ett socialt liv.
  – Jag låtsades att jag var upptagen när kompisar ville hitta på något. Egentligen ville jag bara hem och sova, säger Evelina. 
  Läkaren hon träffade sa depression, men hon kände sig aldrig nedstämd, bara väldigt trött.
  – Jag blev tillsagd att motionera för att bli piggare, men hur skulle jag orka det när jag knappt orkade jobba?

Vid utredningen på Norrlands universitetssjukhus, som nästa läkare ordinerade, kopplades elektroder till Evelinas huvud innan hon skulle somna. Två kameror filmade henne under natten och en skiktröntgen av hjärnan gjordes. Slutligen kunde en diagnos ges och rätt medicinering sättas in.
  Det blir mer tid till att rita och måla nu, både blyertsteckningar och bilder i akrylfärg. Några av teckningarna sålde hon under lasarettets julmarknad och hon har också gjort barntavlor till kollegornas barn och syskonbarn. 
  – Jag fick ett liv som jag inte visste att jag kunde ha. Jag orkar hitta på mer grejer än förut, gå ut med hunden, umgås med familj och vänner. Det är klart att jag också har mina upp- och nedgångar men det är mycket bättre nu än förut.

På Evelinas lila mobilskal sitter en post-it-lapp med en anteckning: 68×99, måtten på ramen som städavdelningen ska köpa in för att rama in hennes teckningar. Carina är den som brukar få se teckningarna först, innan de hamnar på anslagstavlan eller i pärmen.
  – Hon borde rita en serie tycker jag, så duktig som hon är, säger Carina.

Teckning: Evelina Marklund