Arbetslivet är hårt idag. Man ska vara frisk och stark, aldrig klaga eller gnälla, acceptera dålig arbetsmiljö och dåliga arbetsvillkor samt en uselt låg lön och dessutom vara tacksam över att ha ett jobb. Vi ska ge och ge och det är bara så självklart att vi ska ställa upp hela tiden. Men vad får vi tillbaka?
  Det sägs att vi är så viktiga och att vi behövs, men det märks då inte i lönekuvertet eller i form av någon annan uppskattning.
  Arbetsgivarna tycks ha alla favörer och kan behandla sina anställda hur de vill. Samtidigt som facket maktlöst står och tittar på och inget kan göra. Hur kunde det bli så här och varför är facket så tandlöst?

Jag trodde att samhället och arbetslivet skulle utvecklas till det bättre. Men allting går ju bakåt och snart står vi där och bockar och niger för arbetsgivaren igen.
  Man kan göra det enkelt och säga att vi i låglöne- och lågstatusyrken får skylla oss själva. Vi har ju valt detta. Vi kan utbilda oss till andra yrken med bättre status och högre lön i stället för att klaga. Men någon ska ändå utföra jobbet, och även vi i lågstatusyrken borde väl få trivas på jobbet, ha bra arbetsmiljö, villkor och löner?

Vi har en regering som har varit väldigt duktiga på att få ut sitt budskap att sköta sig själv och tänka på sig själv och skita i andra.
  Jag förstår inte hur människor i låglöneyrken kan rösta på alliansen. Jag märker inte av något jobbskatteavdrag på min lön, medan min man som tjänar betydligt mer får tusen kronor mindre i skatt per månad.
  Facket måste resa sig ur askan och slåss för sina medlemmar. Jag vill ha revolt och storstrejker mot detta samhälle som smörjer den som har och sparkar på den som har lite eller inget alls.

Lena Olsson,
lokalvårdare