Hinderbanan

Hinderbanan är oändlig. Hindren blir högre efterhand men även bredare och mer massiva. Om du sträcker på dig och lyfter blicken kan du skymta nästa och nästa igen. De kommer också tätare, så att ansatsen blir kortare och kortare och till slut blir det omöjligt att  få kraft att komma vidare. Trycket över bröstet pressar sig uppåt genom halsen och slukar all luft som skulle brukats vid nästkommande hinder. Huvudet blir till en allt för stor och tung kokande klump fylld av surrande ljud och bilder. Benen känns oförmögna att lyda order och darrar av svaghet som om de saknade både skelett och muskler och istället bara bestod av ett tomt skal.

Några springer spänstigt förbi och har fortfarande kraft att ta sig an hindren. De kan le och ser nästa hinder som en utmaning, de har luft i sina lungor och styrka i sina ben. Deras hjärna är kall och klar och i den ligger allt i sina fack för att snabbt och lätt plockas fram vid rätt tillfälle.
  Andra går i ett lagom promenadtempo, de går tillsammans två ibland tre och samtalar ivrigt. Någon stryker förstrött pekfingret över skärmen på sin smartphone men fortsätter ändå att samtala och att gå. De går förbi och närmar sig hindret men verkar inte ta någon notis om det. Snabbt och nästan obemärkt duckar de lite och kryper under eller klättrar smidigt igenom för att fortsätta på andra sidan. Deras samtal pågår hela tiden och de gestikulerar som ett tecken på engagemang och samförstånd dem emellan.

Hindren består inte bara av överfulla sopsäckar, smutsiga toaletter, ej skötta magar, lösa magar, oklippta naglar, kladdiga hjälpmedel, uteblivna promenader, rörelselarm, sänglarm, trygghetslarm och oron för de som inte kan larma, tvätten i smutskorgen i tvättmaskinen och i tumlaren, tvätten som är rynkig, missfärgad eller krympt, tandkrämen eller schampot som ingen handlat, frissa, fotvård, tandläkaren, färdtjänst, sjukresa, vem ska med? Fallrapport, hoppas ingen faller medan den skrivs! Måltider och varor från köket, behövs det kaffe och ost om tre veckor? Blöjor, toapapper, engångshandskar, örngott och handdukar är slut!  Och tio liter mjölk får vi hälla ut! För lång nattfasta, mat som kallnar, gudstjänst och PRO, personalmöte, kurs i sunt bondförnuft, handledning, förbättringsarbete, procapita och senior alert, väg, mät och räkna allt som är möjligt, dokumentera gånger flera!

Utan också av många allt för hastiga leenden, för korta möten, möten som bara är ett ord i farten, för många frågor som inte hunnit vänta på svar, för snabbt utförda omvårdnadsåtgärder, händer som inte hunnit vara varsamma och milda i sin framfart över en gammal människas ömma och slitna kropp, fötter som sprungit för snabbt förbi, klappar och smek av stressade händer som inte lyckats förmedla lugn och trygghet, ögon som inte hunnit möta blickar av oro och längtan, längtan efter tid, vår tid. Deras tid är snart slut, vi behöver ge dem vår tid.