Det är torsdagmorgon och precis som vanligt stiger jag upp i ottan och börjar skriva. Under gårdagen formulerade jag min avskedsansökan som författare men forsätter likväl att gå upp i ottan och skriver på som jag gjort i över 20 år. Jag känner mig inte som någon ”författare” och vill nog heller inte vara en ”författare” som är villig att sälja min integritet i vår narcissistiska kultur och konsumtionsfixerade tid. Så att lämna in sin avskedsansökan då och då som ”författare” tror jag mest är välgörande för litteraturen.

I går hade jag möte med det personliga assistent-bolaget och fick en massa beröm: ansvarstagande, flexibel, snäll, pålitlig och omtyckt av både min brukare och mina arbetskamrater. Den enda egentliga kritik som jag fick av personliga assistentarbetsgivaren är att jag är för snäll och har en tendens att ”bry mig mer om andra än om mig själv”.  Jag frågade om det skulle vara möjligt att vara tjänstledig under månad i höst eftersom jag inte har några semesterdagar att plocka ut, ty mina semesterdagar gick åt när jag arbetade med ”Skurhinksutställningen” på Lunds stadsbibliotek. Och eftersom denna arbetsgivare alltså gillar mig och rent av själva betonar vikten av att jag ibland värnar mina egna behov, så svarade de: Visst, bara du meddelar oss i god tid.

Solen sken och jag gick med lätta steg mot nästa arbetspass som skrivlärare i Roman- och novellskrivande. Hos denna arbetsgivare fick jag emellertid kritik denna soliga eftermiddag, ty jag hade glömt mitt passerkort. Jag kunde inte riktigt låta bli att skoja lite med kvinnan i receptionen.
  – Är det verkligen en sådan katastrof om jag glömt mitt passerkort? Jag tycker det är värdsligt och det är ju inga problem att låna ett tillfälligt passerkort.
  Kvinnan i receptionen tittade frågande och förargat på mig och sedan tog hon sats.
  – Det måste du förstå att passerkorten hit är som en nyckel och vi kan inte ha ”nycklar” på vift, så det är faktiskt väldigt viktigt.
  Jag tittade på henne med ett milt överseende och konstaterade att klockan var 15.07 och min undervisning började inte förrän 18.00. Och som den ansvarstagande lärare jag är befann jag mig alltså hos denna arbetsgivare på obetald arbetstid för att förbereda kvällens lektion samt dra ut elevernas texter. Jag brukar alltid få lysande utvärderingar av mina elever. Ett påfallande karaktärsdrag hos mig tycks vara: Ansvarstagande, flexibel och snäll.

Ja, jag är lite ironisk. Skurhinksprojektet kan nog anses vara ett lyckat projekt som belyst klass, kön och andra samhällsorättvisor. Jag realiserade alla visioner utom filmdelen och det berodde inte på mig själv utan på att filmaren blev sjuk. Efter ett års arbete är min sjätte bok publicerad och utställningen ”Skurhinken” ska vandra vidare till Helsingborg. Men jag som presenteras så här på Heidruns förlags hemsida är lika pank och trippelarbetande som förut.
  Cecilia Persson är född 1967 i Karlstad. Hon är bosatt i Lund. Cecilia är historiker, skrivpedagog, poet, författare och kulturskribent och personlig assistent. Hon är kolumnist i Kommunalarbetaren.

Jag sätter punkt för Skurhinksprojektet. Jag konstaterar att mitt liv ser precis likadant ut som för ett år sedan men med ett ekonomiskt minussaldo på 79 657 kronor.  Ska det få mig att gråta eller skratta? Var verkligen Skurhinksprojektet ett lyckat projekt för mig personligen?
  En alldeles vanlig dag alltså den 4 april 2013 som jag började klockan 5.03. Jag kommer nog i säng runt 24.17 om min förlamade brukare har en natt utan kramper och plågor.