Annicka sprider glädje i Vindeln

Snön yr kring Annicka när hon kommer in i hemtjänstens samlingslokal. På sig har hon de nya ytterkläderna som hemtjänstpersonalen fått efter många års kamp.
  Batteriet till el-cykeln kopplas in i vägguttaget. Cykeln använder hon för att ta sig mellan vårdtagarna.
  – Den funkar dåligt när det är riktigt kallt. Men i dag går det bra.

Hemtjänstens lokal var tidigare äldreboende, nu har alla avdelningar utom en lagt ner. Många av de anställda på avdelningarna som lagt ner jobbar nu här. På delade turer tycker många att det inte är någon idé att åka hem när det är fyra mil enkel väg. I stället är de kvar i lokalen, eller passar på att ta en skidtur.
  – Skogen är min kyrka. Det är meditativt att vara där, säger Annicka. 

På hösten tar hon ut några veckors semester och åker ut i skogen för att plocka bär. Med sig har hon radion för att skrämma bort björnar.
  Annicka får ta första biten av den vita marsipantårtan med hjärtan på. Arbetskamraterna berättar att hon sätter guldkant på tillvaron för de äldre, gör saker som hon inte behöver göra. Det kan vara att sätta upp gardiner eller åka och fika hos någon.
  – Vårdtagarna brukar säga att Annicka är så lugn och metodisk, säger kollegan Anna-Lena Nilsson.

Annicka Hallingfors.

Annicka är noga med att påpeka att det är hela gruppen som gjort att hemtjänsten är så omtyckt, förra året var 99 procent nöjda med hemtjänsten i Vindeln, en siffra långt över genomsnittet.
  – Vi kompletterar varandra så bra, man får tips och idéer av varandra om hur man kan göra saker bättre, säger hon. 
  Jobbet och engagemanget har tidvis varit ett sätt att tänka på annat än det privata. När sonen Daniel dog i hjärntumör för några år sedan var hela skolan på begravningen.
  – Jobbet har räddat livet på mig flera gånger. Jag kunde tänka på annat och grina på vägen hem. I början var det jobbigt att prata med andra, även fast de ville trösta. Jag kände mig brännskadad i själen. 

Efter en tid hemma, började hon arbetsträna, för att sedan komma tillbaka till arbetet och snart gå upp på heltid igen. Annicka försöker sätta ord på vad hon lärt sig av allt hon gått igenom:
   – Jag är inte lika rädd för att prata om sorg längre. Sorg är intressant.