Förespråkare av jobbskatteavdraget brukar hävda att benägenheten att arbeta ökar och att detta leder till ökad sysselsättning. Men en rad studier visar att sänkningar av inkomstskatten får ganska liten effekt på arbetsutbudet. Förklaringen är att benägenheten att arbeta mer när nettolönen per timme ökar motverkas av att många vill arbeta mindre när den totala inkomsten efter skatt ökar. Och även om arbetsutbudet skulle öka så får inte detta någon större effekt på sysselsättningen, eftersom efterfrågan på arbetskraft generellt är mindre än utbudet på dagens arbetsmarknad. Det innebär att risken för undanträngning är stor – även om sysselsättningen ökar för en grupp så leder detta i sin tur till minskad sysselsättning för andra grupper.

Man kanske kan tro att jobbskatteavdragen ökar efterfrågan på arbetskraft eftersom de ökar utrymmet för den privata konsumtionen. Detta framhålls i en utvärdering av Finansdepartementet (Prop. 2011/12:100, bilaga 5, s. 16-17). Men märkligt nog beaktar man inte alls att detta motverkas av att utrymmet för den offentligt finansierade konsumtionen (främst sjukvård, omsorg och utbildning) minskar med lika mycket, dvs. med 83 miljarder kr/år eller i genomsnitt 8700 kronor per invånare. Nettoeffekten blir minskad efterfrågan på arbetskraft i Sverige – om inte den offentliga konsumtionen kraftigt underfinansieras. Det hänger samman med att den privata konsumtionen i högre grad utgörs av import.

Även några oberoende ekonomer har hävdat att jobbskatteavdrag leder till fler jobb. Den mest kända är Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi. Han argumenterar visserligen emot ett nytt jobbskatteavdrag, men vidhåller att sådana har avsevärda positiva effekter på sysselsättningen. Han åberopar främst studier i USA och Storbritannien, där man har jämfört sysselsättningens utveckling för vissa grupper som har fått jobbskatteavdrag med andra grupper (Dagens Nyheter, 29/1 2013).

Calmfors tolkar denna skillnad som ett mått på jobbskatteavdragets effekt på sysselsättningen. Men ett problem är att de grupper som jämförs kan skilja sig åt även i andra viktiga avseenden än om man har fått jobbskatteavdrag eller ej. Ett annat problem med denna tolkning är att den förutsätter att jobbskatteavdraget inte påverkar sysselsättningen för de grupper som inte erhåller jobbskatteavdrag. Detta är orealistiskt eftersom man, som tidigare nämnts, måste räkna med undanträngning. Effekten på sysselsättningen kan därför framstå som stor i dessa studier, trots att den verkliga effekten är liten.

Enligt vissa skattningar har sysselsättningen ökat med mer än 2 procent till följd av de fyra jobbskatteavdrag som genomförts fr.o.m. januari 2007. Av ovanstående framgår att det finns skäl att ifrågasätta detta. Det kan också noteras att osäkerheten i dessa skattningar är stor – de bygger inte på några empiriska undersökningar utan enbart på teoretiska modeller. Enligt SCB har arbetslösheten ökat från 6,1 procent (i december 2006) till 7,4 procent (i december 2012) och sysselsättningsgraden har minskat från 66,1 till 65,4 procent. Inte heller en jämförelse med andra länder ger något stöd för att jobbskatteavdragen skulle ha ökat sysselsättningen. En jämförelse med utvecklingen i Tyskland, Sveriges viktigaste handelspartner, tyder snarare på motsatsen. I slutet av 2006 var arbetslösheten nästan 4 procentenheter lägre i Sverige än i Tyskland och i slutet av 2012, efter sex år med jobbskatteavdrag i Sverige, var den drygt 2 procentenheter högre.

Roland Granqvist,
professor emeritus i företagsekonomi