Om ciggen pekade uppåt var det politiska läget på topp, men pekade den nedåt var det mest klagan över att han var tvungen att träffa ”pingvinerna” på nästa dags Nobelmiddag. Han var personlig, men aldrig privat.
  Vi var några som, när han inte var med, omtalade honom som ”landsfadern”. Det var ironiskt menat. Vi trodde aldrig han skulle bli någon landsfader som Erlander, och kanske var det lika så bra. För går det att förändra samhället och samtidigt vara älskad av alla?

Olof Palme-dokumentären i TV under juldagarna med sina privatbilder av Palme på Fårö och i Vällingby förmedlar bilden av en omtänksam, men mycket tankspridd pappa.  Men då det här utspelades släpptes vi aldrig in där. Det var andra partiledare som exponerade sig och sin familj i medierna, men aldrig Palme. Lisbet hade sagt nej till det.
  Hoppas att de unga som ser dokumentären idag inser att denna mer mänskliga bild av Palme fick man inte se då, mest var det stridens Palme.
  Stridens Palme hörde av sig till mig en söndag när jag var ledig och skällde för något förgripligt jag sagt på TV. Han var en dålig förlorare, men sällan lika grinig som finansminister Kjell-Olof Feldt, som ofta sprang ut arg och slängde igen dörrarna. Märkligt nog är det denna Feldt som i TV-dokumentären ges en möjlighet att recensera Palmes dåliga humör.

Styrkan i Palme-dokumentären är när Palme själv är med, som när han fördömer julbombningarna av Hanoi. Då blir det elektriskt. Men var finns folket? Glöm inte att det var två och en halv miljon svenskar som skrev under protestlistor mot dessa bombningar. 
  Och var finns politiken?  
  Olof Palme-dokumentären i TV är ännu ett exempel på att historieskrivning sällan speglar vad som verkligen hände, utan ofta blir en bild av vår egen tid. Eftersom vår egen tid är a-politisk reduceras Palme i filmen till en kändis och en ikon, inte en politiker som med många andra slogs för jämlikhet och solidaritet.  

Ja 

Slopa överskottsmålet i budgeten.

Nej 

Rutavdrag för bartendrar.