En gång i månaden har jag ringt och tjatat på Socialstyrelsen:  Äldreboendena som ni  kritiserade för underbemanning 2010, har de genomfört några förbättringar? Har arbetsbördan lättat för undersköterskorna och vårdbiträdena?

I november kom till slut en kort rapport på mejlen. Alla boenden utom ett var godkända. 25 hade förstärkt sin bemanning, påstod Socialstyrelsen.  Jag satte mig att ringa. Våning tre, avdelning orange, korridor 5, arbetsplatsombud A och B… De anställda som svarade hade, med några få undantag, inte sett röken av någon extra personal.  Länken mellan de torra formuleringarna och verkligheten fanns inte.
  Vi gjorde en egen granskning. Den bekräftade undersköterskornas vittnesmål. Det hade inte blivit så många fler händer i vården. 

Dagarna innan deadline kom chocken. Siffrorna stämde inte, boendena med för lite personal var ännu fler än Socialstyrelsen sagt.
  Den ansvariga tjänstemannen morrade ilsket när jag ringde. De hade ju svarat på alla frågor redan. Hade jag slarvat? Jag räknade om, tuggade byråkratsvenska. Plötsligt ringer en chef på Socialstyrelsen. De statliga granskarna hade räknat fel.  Så många som nära sju av tio äldreboenden hade för lite personal.
  – Vi ser inte det som en katastrof, mumlade den pressade tjänstemannen.
  Det tror jag inte alla håller med om.