Riskkapitalisternas lobbyorganisation Almega brukar på sin blogg gråta sig torrögda över att facken bara stör sig på missförhållanden i privata företag. ”Kommunen vanvårdar lika mycket som vi” brukar det heta. En av de högljudda vinstkramarna är Håkan Tenelius, Almegaföretagens proffsbloggare och dessutom näringspolitisk talesperson. Hans klarhet i sociopolitiska frågor har samlat honom hela 58 efterföljare på twitter och säkert lika många på Facebook, Newsmill och IRL.
  Håkan Tenelius säger sig bli ”häpen!” över sammanträffandet att en klubbordförande för Kommunal vill förbättra arbetsförhållandena i kommunal omsorg. Konspirationen fortsätter: Undertecknad, som deltagit i kampen mot att vårdkapitalisterna ska kunna göra miljardvinster, är dessutom klubbordförande för Koppargårdens kommunalare. Svårbegripligt, tycker den lätt förvirrade vinstbloggaren.
 
Det finns faktiskt ingen motsättning mellan att vilja förbättra villkoren på offentliga arbetsplatser och samtidigt (ja,samtidigt!) verka för en välfärd utan vinstintressen. Innan profithungriga kapitalister tog över spårvägarna krockade aldrig Saltsjöbanan med närliggande hus. Bussarna gick när dom skulle och skolbarnen slapp hänga på kyrkogårdar i brist på skolgårdar och bibliotek. Om verksamheten inte blir bättre av att privatisera vården, vad är då poängen? Och eftersom ingenting har blivit bättre av att vinstintresset trädde in i de offentliga rummen, vad gör er förtjänta av våra surt betalade skatteslantar, Håkan?
  Debatten förs såklart av helt fel människor. Medborgare och till och med en och annan beslutsfattande politiker kan man resonera med om detta. Men med lobbyorganisationer för superrika vårdkapitalister är det svårt att komma fram till en konsensus om framtidens utmaningar. Min uppfattning är att framtiden ligger i att korrigera vår generations största välfärdsmiss: Pantsättandet av Vårdsverige. Med privatiseringen av all Stockholms städning som facit är det märkligt att privatiseringarna ens fick fortsätta till andra branscher. Det som sålts ut, ofta till skrattretande summor (som Norrmalms hemtjänst, eller gratis som personliga assistansen i Bagarmossen), borde tas tillbaka i offentlig regi, där pengarna går till utförandet istället för miljardvinster och där personalen har rätt att protestera utan disciplinära följder.
 
I det enskilda fallet Koppargården har bemanningen ökat sedan kommunen tvångsomhändertog boendet från Carema. Det är positivt. Caremas bemanning på Koppargården bedömdes av en bred politisk majoritet som för låg.
  Vi slår nu larm eftersom Koppargården lagt ett varsel på 50 tjänster – en åtgärd som riskerar att dra ner personaltätheten till Caremas nivåer eller ännu lägre. Ensamarbete, delade pass , och visstidare istället för fast personal är på väg tillbaka i neddragningarnas spår. Kommunen riskerar att göra flera av de misstag som Carema gjorde tidigare. Vi är trötta på att bli hunsade fastän vi kan verksamheten bäst. Vi vet hur neddragningarna slår. 2013 kommer bli känt som året då Vårdproletariatet reste sig och sa ifrån.
 
Vår kritik kan inte och ska inte förväxlas med något argument för profitvård. Ingenting skulle bli bättre av att byta ägare för femte gången på tio år. Vårdplaneringen, schemaläggningen, budgeten och bemanningen bör läggas i personalens händer. Det vore det den största garanten mot framtida vårdskandaler.

Bilbo Göransson,
fackordförande Kommunal Hässelby-Vällingby