Den är 276 sidor men känns som en novell. Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt betyg på Carl-Johan Vallgrens grymma saga om tonåringen Nella och hennes mobbade lillebror Robert. 

Med ”Den vidunderliga kärlekens historia” som oundviklig mall saknar jag först mustigheten, de fylliga historiska beskrivningarna. Sen sträckläser jag den till sista sidan första kvällen. Skildringen av de utsatta barnens fascistiska mobbare är obehagligt närgången. Berättelsen om de alkoholiserade föräldrarna befriad från för mycket sentimentalitet. Och det övernaturliga inslaget precis lagom fantastiskt.