Med rekordfart har alliansregeringen lyckats skrota välfärdssamhället och melankolin har infunnit sig hos oss som trodde på den generalla välfärden och kanske även en känsla av skuld, att vi inte har protesterat tillräckligt kraftfullt. Jag brukar regelbundet läsa Sonja Åkessons diktsvit, Hur ser din färg rött ut?

Jag sitter och ’tänker på kärlek’
(och på det som visst kallas ’lidande’
och på det som visst kallas gemenskap)
och på hur dum jag är på allt det där

Sonja beskrev även sig själv så här: Jag är en vanvettig optimist som ständigt blir besviken. 

Jag tänker att vi måste våga ställa frågor om det ”rödas” nyanser och att vi även bör tillåta ”röda laget” att vara melankoliska, vanvettiga, besvikna, ty bara de som verkligen tror på människan blir besviken på mänskligheten. Hur ser min färg rött ut? Den smakar friskt, den är trotsig, den är oregerlig, lite bakvänd, mycket intelligent, tämligen vanlig, och min röda färg är väldigt snäll, rent av så snäll att det röda lätt glömmer bort att även vara snäll mot sig själv. 

Vi lever i en tid av hat, hatprat(are) och jag för min del har kommit fram till att det bästa sättet att bemöta hat är genom att visa att alternativet kärlek, omsorg, värme, är ett mycket mer livsbejakande och värdigt livsalternativ. Hat förtär människan. Kärlek helar.
  Ord är också handling. Vilka valörer vi ger orden är en handling och ett medvetet eller omedvetet val. Det tror jag vi behöver tänka mera på allesammans. Ord, texter, språk, retorik, är aktiva handlingar och vi bör vara lika noga med orden som att få i oss en tillräcklig mängd med vitaminer.

Så, hur ser din färg rött ut? Hur smakar ditt röda? Hur det svarta, bruna låter, smakar och förstör, har vi lärt oss tillräckligt om nu. Dags att våga vara vanvettiga optimister som därmed deklarerar den röda visionen om mänskligheten: Hej, jag tror på dig!

Ja

Kärlek.

Nej

Hat.