I en debattartikel i senaste KA gör Ulla Andersson, V:s ekonomiska talesperson, det bästa till det godas fiende (se länk). Mycket i det Ulla Andersson för fram är relevant och riktigt. Vi delar till stora delar i hennes analys av vad som brister i den svenska välfärdssektorn idag.
  Men styrkan hos de krafter som utmanas bör inte underskattas. Görs inte förändringar med stor eftertänksamhet riskerar vi att snabbt att råka ut för bakslag. Brukarna, som ofta befinner sig i beroendeställning, måste känna den trygghet som skapas i ett välgrundat, eftertänksamt och stegvist reformarbete.

Den svenska välfärden står inte på ruta ett. Under de senaste tjugo åren har Sverige avreglerats och privatiserats i raskt tempo. Föreställningar om marknadskrafternas frigörande förmåga har fått härja fritt. Konsekvenserna blev växande ofta riskkapitalägda oligopol som allt för ofta satt den kortsiktiga vinsten framför brukarnas och personalens bästa.
  När ett antal forskare på SNS uppdrag granskade de privatiseringar som genomförts i Sverige sedan 1990-talet kunde man konstatera att dessa ofta drivits framåt endast ”med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag”. När vi nu ska ställa allt till rätta ska vi inte göra om samma misstag. LO:s reformdevis är därför ”hellre rätt och långsiktigt hållbart än snabbt och bräckligt”.

LO:s förslag vilar på idén om att de medel som avsatts till välfärden också ska användas i välfärden. Därför föreslås en ny bolagsform. Samhällsbolag. Det handlar om robusta regler och en bolagsform som främjar allmännyttan. Vinster som genereras i välfärden ska kapslas in bolaget och komma allmänheten till nytta.
  Förslaget om samhällsbolag görs till huvudregel. Men för att reformprocessen ska bli genomgripande, och undvika misstag, kombineras samhällsbolagen med s.k. driftsavtal. Dessa innebär att kommuner och landsting kan fortsätta att anlita privata aktiebolag och tillåta högre vinstnivåer. Men då måste de ansvariga politikerna inför väljarna kunna motivera dessa avsteg. Variationer inom riket och mellan de olika välfärdssektorerna – vård, skola och omsorg – kräver också viss anpassningsförmåga.

Visst är vi medvetna om att våra förslag kan behöva justeras ”under resans gång”. Det är omöjligt att exakt förutse vilka problem som skapas när man inleder stora samhällsförändringar. Därför är vi öppna för att såväl skärpa till, som lätta upp, det regelverk vi föreslår om detta skulle visa sig nödvändigt.
  Det är hög tid att nu inleda arbetet med att skapa ordning och reda i välfärdssektorn efter 1990-talets privatiseringsorgie. Om utvecklingen ska kunna vändas krävs realistiska och hållbara åtgärder. Att vara idealist är inte särskilt svårt. LO har valt en svårare väg. För oss är det viktigt att nuet och verkligheten beaktas. Att åtgärda de problem som privatiseringarna i välfärdssektorn ställt till med får inte reduceras till en tävling om vem som lägger det mest radikala förslaget.

Claes-Mikael Jonsson,
LO-jurist
Kjell Rautio,
LO-utredare