Jag vet inte om ni lyssnade på Hanna Hellquists Vinterprogram i P1. Hon pratade om sin pappa. Samma pappa som hon har beskrivit så kärleksfullt i boken Karlstad Zoologiska. Nu var det en annan berättelse vi fick höra, den som hon hade tänkt att ingen någonsin skulle få reda på. Den som handlade om den värsta dagen i Hannas liv, den dagen när hon hittade sin pappa död.

När jag lyssnade till Hannas vinterprogram så kastades jag bakåt i tiden. Så länge jag kan minnas hade min mamma hotat att ta livet av sig. Det var min vardag när jag var liten och det är klart att det gör något med en liten människa – insikten att man aldrig vet om mamma ska vara levande eller död när man kommer hem från dagis, skolan eller jobbet.
  Som alla andra som lever nära en människa som så uppenbart bara är till låns, så gjorde jag allt för att mamma inte skulle ta det där sista steget. Jag tassade på tå omkring henne. Det gjorde vi alla. Vi levde under en form av konstant dödshot.

Vi måste våga prata om självmord, sa Hanna Hellquist. Och det måste vi. Vi måste få bort skammen och skulden och det där farliga trycket över bröstet. Vi måste berätta om hur det känns när någon plötsligt dör och ingen låtsas om varför.
  Hannas pappa hade bara varit död i några dagar när hon fann honom. Min mamma låg död i fyra månader innan polisen hittade henne. När de ringde så var min första tanke: ”Jaha. Hon gjorde det till slut.”

Hon hade avlidit två veckor efter vårt sista telefonsamtal. Pappa hade också precis dött, i cancer, och mamma ringde efter tjugo års tystnad. Hon ringde och sa saker man inte får säga till ett sörjande barn. För andra gången på tjugo år tvingades jag säga: ”Mamma, det går inte. Du får leva ditt liv, jag klarar inte av att ha någon mer kontakt med dig.”
  Två veckor senare var hon död.
  Hanna Hellquist hade också bråkat med sin pappa, även i den familjen hade det sagts hårda ord. Hon kände skuld. Precis som jag. Skulden låg som ett blytungt ok över mina axlar.

När sedan obduktionsprotokollet kom, detta knastertorra dokument över en kropps liv, så förstod jag först inte riktigt. Jag fick ringa upp en läkare för att få det tolkat. Han sa:
  ”Nej. Det finns inga spår efter ett självmord. Inte ens efter tabletter och alkohol. Förmodligen gav hennes kropp bara upp. Den orkade inte mer.”
  Min mamma dog på nyårsdagen, den allra första dagen på det nya millenniet. Hon dog på sin egen födelsedag, samma dag som hon fyllde 61 år. Hon dog ensam. Och det var inte mitt fel.

Ja

Riksförbundet SPES – som betyder hopp på latin – gör så mycket för att informera, öka kunskapen och stödja närstående när någon har tagit sitt liv. Hjälp dem gärna att hjälpa.

Nej

Självmord är den vanligaste dödsorsaken i Sverige bland män i åldrarna 15-44 år, långt vanligare än att dö i en bilolycka eller cancer. Och självmordsförsöken bland unga kvinnor har nästan fördubblats på tjugo år.