Hon tog bussen till vägens slut
Hur kommer man på idén att ta sig in i den tätaste av regnskogar i det innersta av Kongo, för att filma och leva med ursprungsbefolkningen Akkafolket, i sju år?!!
-- Jag är jättefascinerad av naturen. Och sen är de våra förfäder. De är det vi var innan vi vandrade hit upp till Europa och blev vita, säger dokumentärfilmaren Linda Västrik som genomfört en av de mer krävande utmaningar en filmare kan tänkas utsätta sig för.
De dansande andarnas skog.
Hennes personliga betraktelse, De dansande andarnas skog, hyllas av många vid Göteborgs filmfestival, som pågår sedan någon vecka tillbaka.
På torsdagskvällen (den 31 januari) försökte Linda Västrik, vid en frågestund, förklara hur det kom sig att hon hamnade hos Akka-folket, som i västvärlden ofta lite nedlåtande kallas pygméer.
– Det började med musiken. Jag hörde musiken för 12 år sen och den var så hoppfull och full av förtröstan. Jag köpte sen en karta och sen åkte jag dit.
Hur kom du dit?
– Jag tog bussen ända tills vägen tog slut, det var en resa på åtta dagar, berättade hon bland annat.
Filmen är med och tävlar om priset för bästa nordiska dokumentärfilm under festivalen.
En längre intervju med Linda Västrik kommer i nästa nummer av Kommunalarbetaren (nr 3/2013).
Dokumentärpriset
Åtta filmer är med och tävlar om priset Dragon Award Best Nordic Documentary
Filmerna är, förutom Linda Västriks film: Godheten av Stefan Jarl, No Burqas behind bars av Nima Sarvestani, Nowhere home av Margreth Olin, Belleville baby av Mia Engberg, Ingen riktig finne av Mika Ronkainen, My Afghanistan –life in the forbidden zone av Nagieb Khaja och White black boy av Camilla Magid.
Priset delas ut lördag den 2 februari.
