”Kamrater! Jag är den sista!”
  Jag vet få rader i världslitteraturen som har gripit mig mer. De är hämtade ur Primo Levis bok ”Om detta är en människa”. Några judar har försökt göra uppror i Auschwitz och en efter en hängs de. Ingen i lägret vet hur många som deltagit i upproret, men så skriker den utsvultne torterade juden ”Kameraden, ich bin der Letzte!” och det är som om det sista hoppet för alltid försvinner från denna plats på jorden. Den plats som historiker senare har kallat för ”själva botten av helvetet”.

Ett helt annat helvete upplevde den tyska anonyma Berlinkvinnan som skrev dagboken ”En kvinna i Berlin”. Den är skriven under de allra sista krigsmånaderna och här är det de sovjetiska soldaterna och deras upprepade våldtäkter som är den stora faran, den isande skräcken.
  Det uppskattas att 1 200 judar lyckades överleva nazitiden genom att gömma sig i Berlin.
  En av dem var juden Michael Degen, som lyckas ge den här nattsvarta tiden i vår samtidshistoria en ynka strimma ljus i den självbiografiska boken ”Alla var inte mördare”, där han berättar om de få modiga människor som ändå vågade gömma de jagade.
  Men allt det där är förstås undantag. I förintelselägren Auschwitz, Majdanek, Belzec, Sobibor och Treblinka mördades miljoner. Judar, homosexuella, socialister och romer.

Fortfarande finns det överlevare. När jag för ett par år sedan besökte museet vid det danska koncentrationslägret Frøslev, stod där en man som varje vecka åkte till sitt forna fängelse. Han var motståndsman och ännu sextio år efter kriget var hans kropp märkt av svält och tortyr. Men han vägrade tystna, varje vecka berättade han för de unga som kom. Om helvetet på jorden.

Bästa tipsen

• Om detta är en människa – Primo Levi.
• En kvinna i Berlin – anonym författare.
• Alla var inte mördare – Michael Degen.
• Maus – Art Spiegelman.
• En tysk mans dagbok – Sebastian Haffner.
• Intill slutet vill jag vittna – Victor Klemperer.
• Ensam i Berlin – Hans Fallada.