En betydande del av den skattefinansierade välfärden är redan idag privat. Målet för den borgerliga regeringen är att nå ut till den välbärgade medelklassen med föreställningar om att de behöver friskolor, läkarvård, sjukhem och äldreomsorg i privat regi.
De offentliga gemensamma finansieringarna med ett högt skattetryck anses inte längre behövas för att uppfylla medborgarnas välfärdsbehov.

Ett allvarligt problem med den här omfördelningen av statens skatteresurser är att ju mer som tillförs den privata sektorn ju mindre blir det kvar till den offentliga. De välbärgade medborgarna kapar åt sig den offentliga sektorns resurser och fördjupar klassklyftorna ännu mer, bland annat genom skattesubventioner.
De som ställer sig bakom den nyliberala samhällsmodellen glömmer ofta bort att tala om den minskade effektiviteten och valfriheten för de som inte har råd att betala för profittillägg för nödvändiga tjänster.

Det finns egentligen inget stöd för att de privata välfärdsföretagen bidragit till ökad kvalitet inom skola, vård och omsorg. Det är bara att inse att möjligheterna till vinster är själva förutsättningen för välfärdsföretagens existens. Och varje vinst förutsätter en förlorare, i det här fallet de som inte har råd att satsa de nödvändiga pengarna för att komma i åtnjutande av skattereduktioner.
  Den som knappt har mat för dagen kan inte ligga ute med flera tusen kronor i månaden för privata tjänster för att sänka sin skatt. Detta är endast ett privilegium för dem som redan har betydande överskott i sin vardagsekonomi.

Den som studerar den borgerliga synen på staten upptäcker dock att det inte finns en regel utan undantag, och det gäller givetvis alla subventioner som staten står för när det ska genereras vinster åt privata aktörer. Det kan inte vara meningen att det är dit som medborgarnas skatteinbetalningar ska gå.
  Som ersättning för en nedrustad offentlig sektor vill den borgerliga regeringen lämna över välfärdspolitiken till ideella organisationer som exempelvis Röda Korset. De som företräder den ideella sektorn är de som talar positivt för idéerna om egenmakt och självförvaltning.
Att underskotten i stat, kommun och landssting lett till att välfärdsstaten har passiviserats talas det ingenting om hos de borgerliga. En fara med att den ideella sektorn tar över mer och mer av välfärdspolitiken är att de folkvalda politikerna gradvis förlorar makten över den till olika organisationer där de ledande krafterna representerar samhällets mest välbeställda grupper.
  Till viss del kan de ideella organisationerna ha en funktion i välfärdsuppbyggnaden, men de kan aldrig ersätta den offentligt drivna välfärden med allmosor och välgörenhet.

Om den offentliga sektorn lamslås kommer den att både bli och framstå som improduktiv och en sinnebild av ineffektivitet i folks ögon. Faran med att både med retorik och aktiva åtgärder cementera denna bild av välfärden är att det legitimerar omdirigeringen av skattemedel till privata lösningar för att tillfredsställa den välbärgade medelklassens behov. Oppositionens oförmåga att reagera tyder på att de gett upp tanken om att det finns ett särskilt värde i att välfärdsverksamheter drivs i offentlig regi. Ingen ställer heller den helt avgörande frågan för vem ska välfärdsföretagen vara till för? Ägarna eller brukarna av tjänsterna? Det är oppositionens uppgift att skapa just denna debatt och sätta in resurser för en uppbyggnad av en gemensam välfärd för hela svenska folket.

Patrik Wikström,
samhällsvetare och fil.lic. i politisk retorik, Örebro