Jag vet inte vem jag är, vart jag vill eller vems jag är. Vems är jag egentligen?
Min egens? Mina föräldrars? Samhällets? Guds? Eller kanske kanske ingens alls…

För hur ska man kunna veta när alla sliter i en?
Tar ett hårt grepp om den ömma huden av en kall kroppsdel och drar tills lederna tillslut ger vika för maktens kraft.

Starkast vinner, men vad händer om alla är lika starka?
Allt går i bitar tills bara askan av en brusten själ ansamlas på betongen.
Den gråa kyliga betongen som inte går att rubba.
Den som en gång lades dit och aldrig kommer att försvinna.

Men det kommer askan.
Den kommer att blåsa över den oskyldiga himlen och tyna bort tills den tonats in i allt som syns.
Allt det vi vet existerar och har någon nytta.

Men varför göra nytta när man inte lever? Varför passa tiden när det inte finns några tidsaspekter att leva efter? Så många frågor men inga svar. Vems är jag?